Rackstadkolonin
Rackstadkolonin 1898-1920
Arts & Crafts-rörelsen vid Racken
När de första av kolonins konstnärer anlände 1898 kunde nog ingen föreställa sig den historia som skulle komma att utspela sig här. Mötet mellan deras moderna idévärld och det hantverkskunnande som fanns väl etablerat i Arvika kom att skapa en smältdegel för konst och konsthantverk, mycket tack vare samarbete och gemenskap. Byn Rackstad som gett namn åt gruppen, blev så småningom hem för flertalet av de unga konstnärerna. Men det var där Rackstadmuseet idag ligger som det hela en gång började.
Här låg vid den tiden Bröderna Erikssons Möbelverkstad vars produktion snabbt rönt högt anseende på stora utställningar runt om i Sverige och världen. Det var också här den yngre brodern Christian Eriksson lät uppföra sin ateljébostad Oppstuhage då han återvände hem från Paris. När han 1898 lämnade Arvika för Stockholm hyrdes ateljén ut. Till en början till det unga konstnärsparet Fjæstad och därefter till andra av de konstnärer som önskade pröva en ny tillvaro i Arvika. På Rackstadmuseet finner du den mest omfattande samlingen av konstnärskolonins produktion. Här tonar en berättelse fram om en grupp människor som sökte lycka och framgång utanför storstaden.
Fyllda av influenser från omvärlden arbetade de ständigt i dialog mellan det lokala och det internationella, det moderna och det traditionella. Konstnärerna runt Racken identifierade inte sig själva som en utpräglad gruppering, de undanbad sig manifest och storslagna gemensamma ideal.
Det är inte i text som deras gemensamma tro på konstens livskraft uppenbarar sig, utan i arbetet. På det sättet skiljer de sig från till exempel William Morris välformulerade ideal med Arts & Crafts som en samhällsomvälvande motkraft till det industriella. Många av kolonins medlemmar var uppfyllda av liknande idéer vilket inte var ovanligt vid den tiden. Men något tydligt politiserande av konsten är svårt att finna. Det gemensamma arbetet i olika material och tekniker, motståndet mot de rådande normer som åtskiljde konsten från konsthantverket och en tro på det handtillverkade föremålet är vad som gör Rackstadkolonin till en unik oas för svensk Arts & Crafts under flera decennier.
Christian erbjöd sig att hyra ut sin moderna ateljébostad Oppstuhage i Arvika mot en låg ersättning och Fjæstads antog snart erbjudandet. Det måste ha varit en dramatisk livsstilsförändring för det unga paret men Gustaf som tidigare rest i Värmland hade förälskat sig i landskapet och dess natur. I tiden låg också en trend bland landets konstnärer att lämna storstaden och arbeta nära den natur man älskade mest för att kunna göra den rättvisa. Redan sommaren 1898 sedan de gift sig i Majas hemtrakt Väsby i Skåne flyttade makarna Fjæstad in på Oppstuhage med bröderna Eriksson som närmsta grannar. Traktens hantverkare hade redan tidigare introducerats till samarbete med konstnärer genom Christians formgivning. Makarna Fjæstad skulle snart formge både möbler som tillverkades i möbelverkstaden och rita lampor som färdigställdes av smederna på Myra.
Under de första åren i Arvika var besöken från vänner och konstnärskollegor många och flera av dem fascinerades över möjligheterna och landskapet som Värmland kunde erbjuda. En av dem var Björn Ahlgrensson som var nyförlovad med Elsa, syster till Björns gode vän Fritz Lindström. 1901 lämnade Ahlgrenssons Stockholm för att bosätta sig i Arvika och ett par år senare följde även Lindströms efter. Oppstuhage blev en plats där många av de nyanlända konstnärerna mellanlandade under tiden de sökte efter egna bostäder. Christians ateljébostad fortsatte att under många år vara en central plats för kolonin. Där ordnades konstnärlig undervisning och var inte sällan en samlingsplats för fest.
Gustaf Fjæstad hade under 1899 flitigt besökt sjön Racken några kilometer norr om Oppstuhage där han funnit många av sina motiv. Vid sjöns södra kant på en udde i den lilla byn Rackstad fanns en tomt till salu. Fjaestads köpte den och ritade sin egen bostad på Kampudden som stod färdig 1901. Inte långt därifrån låg Pershaget som vid samma tid blev hem åt Ahlgrenssons och snart kom fler och fler konstnärer att bosätta sig runt sjön Racken.
Under 1880- och 1890-talet skedde dramatiska förändringar inom den nordiska konsten. I Sverige var det Opponenterna och Konstnärsförbundets motståndsrörelse mot Konstakademiens traditionella konventioner men liknande revolter skedde parallellt runtom i våra grannländer. Under 80-talet flockades mängder av svenska konstnärer i Paris där de kom i kontakt med nya förhållningssätt till konstnärlig frihet och integritet. Diskussionerna var intensiva och det var en mycket produktiv tid för många. Impressionisterna hade redan tidigare tagit avstånd från det traditionella historiemåleriet och istället börjat skildra mer av den verklighet de såg runt omkring sig. Blicken vändes mot landskapet, arbetaren eller överklassens dekadenta livsstil för att nämna några exempel. Ibland utgjorde det en uppenbar kritik mot etablissemanget, men kanske var det framförallt utrymmet för konstnärernas egen tolkning av sin omgivning som var det mest normbrytande. Detta bidrog till att förändra bilden av konstnären från en dokumenterande observatör till en utforskande och aktiv deltagare i samhällsdebatten. Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström och Christian Eriksson (ledamot i Konstnärsförbundet) var några av dem som såg och lärde mycket under sina Parisvistelser. Eriksson bodde i Paris från och till under många år och Ahlgrensson var till stor del uppvuxen i den franska huvudstaden som måste känts mer som hemma än Sverige.
De franska konstnärerna hade i stor utsträckning börjat arbeta utanför sina ateljéer. Med sig tog de målarskrin och duk ut i verkligheten för att kunna arbeta så nära sina motiv som möjligt; Plein air eller friluftsmåleri som det kom att kallas i Sverige. Denna arbetsmetod tog många av de svenska konstnärerna med sig hem och började utforska Sveriges caféer, nattliv och landskap. Inom såväl måleri som skulptur var Paris också en plantskola för mängder av nya stilar. Dessa var betydligt mer frigjorda i sitt uttryck än vad som hade varit gångbart på den svenska Konstakademien och lämnade mer plats åt den konstnärliga integriteten. Christian Eriksson tog starkt intryck av namn som Alexandre Falguière och Auguste Rodin vars verk lät handen och materialet få betydligt mer plats än vad som varit brukligt i den traditionellt dekorativa bildhuggartraditionen.
Andra stilar som återfinns i Rackstadkolonins produktion och som hade stor genomslagskraft i Paris är Art Nouveau/jugend och pointillismen vars motiv helt eller delvis är uppbyggt av korta ”prickiga” penseldrag.
Key hade influerats av Arts & Crafts-rörelsen i England, ledd av John Ruskin och William Morris. Denna rörelse propagerade mot de allt mer standardiserade tillverkningsmetoderna av inredning och ville återskapa förutsättningar för hantverket. Skönhet i vardagen debatterades i Sverige runt sekelskiftet och betraktades av förespråkarna som en fråga om demokrati och en rättighet för folket.
I England var rörelsen starkt präglad av marxismen och mycket tydligt politiserad. Rackstadkolonin formulerade aldrig något gemensamt program för konst eller politik. Inte heller bland de enskilda konstnärerna betonades politiska ambitioner inom konsten i någon större utsträckning. Men i deras arbetssätt framstod vikten av det handgjorda föremålets kraft tydligt. I Arvika främjades samarbete mellan verkstäderna och viljan att fördjupa kunskapen inom flera olika hantverk fanns hos många. Man kunde få hjälp av kollegor att lära sig exempelvis att dreja eller driva i metall. Ofta formgav också en konstnär ett föremål som sedan tillverkades hos en annan med djupare expertis inom materialet.
Maja Fjæstad arbetade flitigt med att främja förutsättningarna för Arvikas konsthantverkare. Hon var både socialt och professionellt en central figur som stundtals åsidosatte sitt eget konstnärskap för att lyfta fram sina kollegor. 1922 blev hon en av grundarna till kooperativet Arvika Konsthantverk med ambitionen att samla traktens konsthantverkare under ett och samma tak, ett kollektivt projekt som både skulle stötta den enskildes försäljning och samtidigt tillgängliggöra vackrare bruksföremål för allmänheten. Maja valdes till ordförande i kooperativet och fortsatte i den rollen under 26 år. Föreningen och butiken lever än idag vidare under samma namn.
När Japan 1854 successivt öppnade upp sina gränser tilltog intresset från västvärlden för den unika konst och kultur som landet hade att erbjuda. Snart exporterades keramik och bildkonst i stor skala till Europa och förekom flitigt i utställningar och tidskrifter under det sena 1800-talet. Formspråket var svepande, stiliserat och inte alls rotat i den västerländska traditionen för hur perspektiv och skuggbildning skulle formuleras i konsten. Träsnitten Ukiyo-e, ”bilder från den förbiflytande världen” var den konstform som fick störst spridning och i familjen Fjæstads hem hängde ett flertal av dessa. Bilderna bär på en uråldrig historia med rötter i buddhistisk filosofi men i Europa och Sverige blev de senaste mode. Inte minst de organiska formerna som tycktes fånga essensen i naturens livskraft influerade den nya konsten Art Nouveau eller Jugend som den kom att kallas i Sverige. Markerade konturer och sirliga former började synas även utanför bildkonsten. Rackstadkolonins intryck från Japonismen är tydlig i möbler, keramik och smide. De stiliserade formerna och avskilda färgfälten lämpade sig särskilt för de textila arbeten som Maja och Gustaf Fjæstad formgav under tidigt 1900-tal.
Bortom konsten började familjen Fjæstad inklusive Amelie och Anna att intressera sig för teosofi, en esoterisk lära vars livsåskådning är en blandning mellan kristen, buddhistisk och hinduisk tradition. De deltog i grundandet av Arvikas teosofiska samfund och tog del av mycket av den litteratur och föreläsningar som förmedlades av t. ex. Helena Blavatsky och Rudolf Steiner, några av esoterismens galjonsfigurer vid den tiden.
I Gustaf Fjæstads bildvärld återkommer han ständigt till vatten i sina motiv. Det kan ta sig formen som is, snö eller ett flöde rinnande från Racken nedför Viksälven. Vattnet är återkommande i teosofin som en symbol för livsanden vars kraft tros finnas i varje beståndsdel av såväl natur som människa och ta sig ständigt nya former genom reinkarnation. Gustaf Fjæstad formulerade aldrig själv den sortens resonemang i samband med sitt konstnärskap men var väl bekant med dessa. I många av hans vintermålningar ses spår av människan men figuren finns sällan kvar i bilden. Hen tycks ha försvunnit in i landskapet och blivit en del av någonting större.
De sista åren av 10-talet blev svåra för många av konstnärerna precis som för resten av världen med ett krig som aldrig tycktes ta slut och en pågående pandemi, spanska sjukan. För några började kanske den lantliga idyllen som fångat deras hjärtan att sakta försvinna. Björn Ahlgrensson som varit en viktig del av kolonin men inte nått kommersiell framgång med sitt konstnärskap hade redan tidigare lämnat Arvika i ett desperat försök att förverkliga sina drömmar. När han sedan återvände var han sjuk i tuberkulos och spanska sjukan. Han dog 1918 på sanatoriet i Arvika. Samma år beslutade sig makarna Fjæstad för att lämna Rackstad och flytta till Lidingö med kollegan Carl Milles som granne. Bara något år senare återvände Fjæstads till Arvika men kolonins ursprungliga dynamik var förändrad. Kanske hade också tiden sprungit förbi de konstnärskap som frodats under seklets början. Nu syntes nya namn på utställningsaffischerna som Isaac Grünewald och Einar Jolin med modernismens intåg i Sverige.
En ny tid var kommen och med den dök också nya konstnärer upp i Arvika, både lokala förmågor och utifrån kommande. Dessutom engagerade sig flera av traktens konsthantverkare under ledning av Maja Fjaestad i den nybildade organisationen Arvika konsthantverk. Butiken öppnade 1924 och kom att ge en plattform för nya generationer textilare, smeder, keramiker etc. Musiken som alltid haft en viktig plats i konstnärskolonin fick även den en renässans då Folkliga musikskolan öppnade året därpå, idag Ingesunds Musikhögskola.
Vad den första generationen av Rackstadkolonins konstnärer åstadkom kan inte sammanfattas enbart genom de föremål de lämnat kvar. De bidrog till att skapa en tro på konsten och en identitet i Arvika som är starkt förknippad med kulturella uttryck. Den har klingat genom generationerna och gör så än idag
Konstnärer och konsthantverkare
Gustaf föddes i Stockholm och utbildade sig på Konstakademien och Konstnärsförbundets skola. Han var en framgångsrik idrottsman på cykel och skridskor. Gustaf var medhjälpare i arbetet då Bruno Liljefors målade dioramor på Biologiska museet, och till Carl Larssons väggmålningar på Nationalmuseum. Sommaren 1898 kom den nygifte Gustaf med sin hustru Maja till Taserud och Oppstuhage som de fått hyra av vännen Christian. Gustaf ritade och byggde så småningom en egen konstnärsvilla på Kampudden vid Racken. Gustaf Fjæstad koncentrerade sig på ljusskimrande landskapsmålningar i pointillistisk stil och är främst förknippad med motiv med vinter, vatten och snö och brukar kallas ”rimfrostens mästare”. Hans skildringar av det nordiska landskapet och ljuset fick stor uppmärksamhet internationellt.
Maja (Maria) Hallén föddes i skånska Hörby. Hon utbildade sig inom textil och fortsatte med måleri på Konstnärsförbundets skola i Stockholm. Hon gifte sig 1898 med Gustaf Fjæstad och paret flyttade till Christian Erikssons Oppstuhage. Efter några år bosatte sig familjen på Kampudden vid sjön Racken. Där startade hon senare Fjæstads väveri med tillhörande vävskola. Hon var en mångsidig konstnär som arbetade med måleri, textil och senare även med trä- och linoleumsnitt med växtmotiv. Hennes formspråk var stiliserat då det passade både träsnitt och textil. Maja ordnade utställningar, skrev artiklar och 1922 var hon med och bildade Arvika Konsthantverk.
Björn Ahlgrensson föddes i Stockholm men växte upp i Paris. Vid utbildningen som dekorationsmålare träffade han vännen Fritz Lindström. Han utbildade sig därefter på Konstnärsförbundets skola och tog intryck av samtidens stämningsfulla landskapsmåleri. Björn lockades av paret Fjæstad till Arvika där han som nygift slog sig ner i Perserud vid sjön Racken 1901. Där målade han en lång rad vemodsfyllda skymningsmotiv. Hans mest berömda målning är Skymningsglöden, från 1903. Under sin levnadstid var han relativt okänd. Han avled i spanska sjukan 1918 på sanatoriet i Arvika.
Fritz föddes i Stockholm och började sin konstnärliga bana som dekorationsmålare. Vid utbildningen på Konstnärsförbundets skola hade han sällskap av vännen Björn Ahlgrensson. Studierna fortsatte vid Valand i Göteborg och därefter Köpenhamn och Paris. Då vännen Björn gift sig med Fritz syster Elsa och bosatt sig vid Racken kom 1903 även Fritz till Arvika, för att stanna. Han målade landskap och porträtt. Två av hans mest berömda målningar är Vid elden från 1905 och porträttet av Ivan Aguéli från 1898. När Fritz Lindström gick bort 1962 var han den siste av målarna vid Racken i generationen som skolats vid Konstnärsförbundet.
Hilma Persson växte upp i Rackstad men flyttade till Stockholm 1899 för att studera. Hon tog kvällskurser på Högre Konstindustriella skolan och arbetade samtidigt på Rörstrands Porslinsfabrik och gjorde figuriner och dekorerade jultallrikar. Efter studieresor utomlands återvände hon till Arvika 1907 och startade en keramikverkstad. Hon gifte sig med keramikern Rolf Hjelm. Hilma var inspirerad av den dekorativa jugendstilen och hennes vaser, urnor och fat dekorerades med insekter, kottar, blommor och blad i relief. Hon arbetade även som teckningslärare på Arvika yrkesskola. Hilma var välkänd och uppskattad för sitt konsthantverk och hennes föremål visades ofta på olika utställningar.
Bror Lindh kom från Frykerud i Värmland och föddes in i en stor målarsläkt. Upplärd i faderns ateljé sökte han sig till Arvika och tog kontakt med Gustaf Fjæstad för fortsatta studier. 1899 påbörjade han studier vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm. Han återvände till Arvika efter vad som sägs vara en olycklig kärlekshistoria och anslöt sig till Rackstadgruppen men levde stundvis mycket enkelt och i ensamhet. Hans måleri är ofta inspirerat av den japanska konsten – dekorativt med ett platt perspektiv, men är samtidigt stämningsfulla naturhyllningar med spännande ljusfenomen. Ett av hans mest berömda verk är Månsken.
Amelie och Anna var äldre systrar till Gustaf Fjæstad, födda i Stockholm. Efter faderns död flyttade systrarna och modern till Örebro och startade en syateljé. På broderns uppmaning flyttade de 1905 till Rackstad och inriktade sig på vävning. De två kvinnorna byggde sig ett hus och kombinerad vävstuga på Kampudden bredvid Gustaf och Maja som grundade Fjæstads väveri och startade en vävskola där systrarna arbetade. Systrarna brukade kallas för ”Anna med handen” och ”Amelie med idéerna”. De vävde och komponerade egna mönster i olika tekniker men vävde även textilier utifrån Gustaf och Maja Fjæstads mönster och skisser.
Bror föddes i Utterbyn, Torsby i Värmland som son till riksdagsmannen Per Sahlström. Han utbildade sig på Tekniska skolan i Stockholm och fortsatte därefter studierna som bildhuggare runtom i Europa. Han var under ett par år under slutet av 1890-talet bosatt i Paris och arbetade som assistent till Christian Eriksson. Han återvände till Värmland och kom till Arvika. Bror Sahlström hyrde mellan 1904–06 ateljén på Oppstuhage. Han arbetade i många olika tekniker och uttryck – möbelformgivning, silverarbeten, porträttbyster, reliefer och skulpturer. Hans arbeten kan ses i Arvika, exempelvis dopfunten i täljsten i Trefaldighetskyrkan och dopfunten i Mikaelikyrkan.
Lisa (Ester Elise) Andersson föddes i Grava, Värmland. I början av 1900-talet, efter avslutade studier vid flickskolan i Arvika flyttade hon till Amerika för att studera vid New York School of Art. Därefter fortsatte hon studierna i Europa innan hon 1908 flyttade tillbaka till Arvika. Hon var ciselör och har blivit känd för sina rikligt dekorerade fat, lampetter, serviser och ljuskronor i koppar, mässing, guld och silver. 1914 gifte hon sig med Carl Ernst Morell. Lisa Morell var känd som ”Koppar-Lisa”. Förutom gravyr och ciselering målade hon miniatyrer och gjorde trä- och linoleumtryck.
Petter på Myra (Petter Andersson) kom från Myra och var skolkamrat till Elis och Christian Eriksson. Han kom från en gammal hantverkssläkt och gick i lära hos sin far som var smed. I smedjan tillverkades främst brukssmide men det övergick till ett mer dekorativt konstsmide i och med samarbetet med Bröderna Erikssons Möbelverkstad. Petter på Myras produktion bestod av bland annat möbelbeslag, ljuskronor, räcken, och galler efter ritningar av tidens betydande arkitekter och konstnärer. Hans arbete återfinns i Stockholms rådhus, på Skogskyrkogården och Millesgården i Stockholm. Petter på Myra kom att bli en av sin tids skickligaste konstsmeder och arbetade både i järn och koppar.
Ragnar Myrsmeden (född Pettersson) kom från Arvika och var son till smeden Petter på Myra. Ragnar fortsatte släkttraditionen och gick i lära hos sin far och blev smed. Han fortsatte sin utbildning på Slöjdföreningens skola i Göteborg mellan 1907–08 och gjorde därefter studieresor till Italien och Tyskland. 1918 åkte han till Stockholm för att göra utsmyckningar till stadshuset som då byggdes. Han arbetade främst med att driva koppar. Ragnar tog namnet Myrsmeden och gifte sig med snickarlärlingen Tora och bosatte sig i Stockholm. Han har gjort klockspelet ritat av Stig Blomberg på Halmstads rådhus och delar av Frihetsmonumentet i Riga.