Den generation konstnärer som började verka under 1890-talet var starkt präglad av det revolutionära Konstnärsförbundets nya idéer. Det unga, nyblivna konstnärsparet Maja Hallén och Gustaf Fjæstad ingick i den skara som influerats mycket av bland annat Carl Larssons och Bruno Liljefors nya sätt att skildra sin omgivning. Under perioder arbetade Gustaf som assistent till både Larsson och Liljefors med att färdigställa freskerna på Nationalmuseum och Biologiska museet. När Christian Eriksson 1898 åter lämnade Arvika och flyttade till Stockholm stötte han på Maja och Gustaf. Paret som snart skulle gifta sig letade efter ateljé och bostad. Bostadssituationen i Stockholm var dock svår inte minst för unga, oetablerade konstnärer.

Christian erbjöd sig att hyra ut sin moderna ateljébostad Oppstuhage i Arvika mot en låg ersättning och Fjæstads antog snart erbjudandet. Det måste ha varit en dramatisk livsstilsförändring för det unga paret men Gustaf som tidigare rest i Värmland hade förälskat sig i landskapet och dess natur. 
I tiden låg också en trend bland landets konstnärer att lämna storstaden och arbeta nära den natur man älskade mest för att kunna göra den rättvisa. Redan sommaren 1898 sedan de gift sig i Majas hemtrakt Väsby i Skåne flyttade makarna Fjæstad in på Oppstuhage med bröderna Eriksson som närmsta grannar. Traktens hantverkare hade redan tidigare introducerats till samarbete med konstnärer genom Christians formgivning. Makarna Fjæstad skulle snart formge både möbler som tillverkades i möbelverkstaden och rita lampor som färdigställdes av smederna på Myra.

Under de första åren i Arvika var besöken från vänner och konstnärskollegor många och flera av dem fascinerades över möjligheterna och landskapet som Värmland kunde erbjuda. En av dem var Björn Ahlgrensson som var nyförlovad med Elsa, syster till Björns gode vän Fritz Lindström. 1901 lämnade Ahlgrenssons Stockholm för att bosätta sig i Arvika och ett par år senare följde även Lindströms efter. Oppstuhage blev en plats där många av de nyanlända konstnärerna mellanlandade under tiden de sökte efter egna bostäder. Christians ateljébostad fortsatte att under många år vara en central plats för kolonin. Där ordnades konstnärlig undervisning och var inte sällan en samlingsplats för fest.

Gustaf Fjæstad hade under 1899 flitigt besökt sjön Racken några kilometer norr om Oppstuhage där han funnit många av sina motiv. Vid sjöns södra kant på en udde i den lilla byn Rackstad fanns en tomt till salu. Fjaestads köpte den och ritade sin egen bostad på Kampudden som stod färdig 1901. Inte långt därifrån låg Pershaget som vid samma tid blev hem åt Ahlgrenssons och snart kom fler och fler konstnärer att bosätta sig runt sjön Racken.

Under 1880- och 1890-talet skedde dramatiska förändringar inom den nordiska konsten. I Sverige var det Opponenterna och Konstnärsförbundets motståndsrörelse mot Konstakademiens traditionella konventioner men liknande revolter skedde parallellt runtom i våra grannländer. Under 80-talet flockades mängder av svenska konstnärer i Paris där de kom i kontakt med nya förhållningssätt till konstnärlig frihet och integritet. Diskussionerna var intensiva och det var en mycket produktiv tid för många. 
Impressionisterna hade redan tidigare tagit avstånd från det traditionella historiemåleriet och istället börjat skildra mer av den verklighet de såg runt omkring sig. Blicken vändes mot landskapet, arbetaren eller överklassens dekadenta livsstil för att nämna några exempel. Ibland utgjorde det en uppenbar kritik mot etablissemanget, men kanske var det framförallt utrymmet för konstnärernas egen tolkning av sin omgivning som var det mest normbrytande. Detta bidrog till att förändra bilden av konstnären från en dokumenterande observatör till en utforskande och aktiv deltagare i samhällsdebatten. Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström och Christian Eriksson (ledamot i Konstnärsförbundet) var några av dem som såg och lärde mycket under sina Parisvistelser. 
Eriksson bodde i Paris från och till under många år och Ahlgrensson var till stor del uppvuxen i den franska huvudstaden som måste känts mer som hemma än Sverige.

De franska konstnärerna hade i stor utsträckning börjat arbeta utanför sina ateljéer. 
Med sig tog de målarskrin och duk ut i verkligheten för att kunna arbeta så nära sina motiv som möjligt; Plein air eller friluftsmåleri som det kom att kallas i Sverige. Denna arbetsmetod tog många av de svenska konstnärerna med sig hem och började utforska Sveriges caféer, nattliv och landskap. 
Inom såväl måleri som skulptur var Paris också en plantskola för mängder av nya stilar. Dessa var betydligt mer frigjorda i sitt uttryck än vad som hade varit gångbart på den svenska Konstakademien och lämnade mer plats åt den konstnärliga integriteten. 
Christian Eriksson tog starkt intryck av namn som Alexandre Falguière och Auguste Rodin vars verk lät handen och materialet få betydligt mer plats än vad som varit brukligt i den traditionellt dekorativa bildhuggartraditionen.

Andra stilar som återfinns i Rackstadkolonins produktion och som hade stor genomslagskraft i Paris är Art Nouveau/jugend och pointillismen vars motiv helt eller delvis är uppbyggt av korta ”prickiga” penseldrag.

När Japan 1854 successivt öppnade upp sina gränser tilltog intresset från västvärlden för den unika konst och kultur som landet hade att erbjuda. Snart exporterades keramik och bildkonst i stor skala till Europa och förekom flitigt i utställningar och tidskrifter under det sena 1800-talet. 
Formspråket var svepande, stiliserat och inte alls rotat i den västerländska traditionen för hur perspektiv och skuggbildning skulle formuleras i konsten. Träsnitten Ukiyo-e, ”bilder från den förbiflytande världen” var den konstform som fick störst spridning och i familjen Fjæstads hem hängde ett flertal av dessa. 
Bilderna bär på en uråldrig historia med rötter i buddhistisk filosofi men i Europa och Sverige blev de senaste mode. Inte minst de organiska formerna som tycktes fånga essensen i naturens livskraft influerade den nya konsten Art Nouveau eller Jugend som den kom att kallas i Sverige. Markerade konturer och sirliga former började synas även utanför bildkonsten. 
Rackstadkolonins intryck från Japonismen är tydlig i möbler, keramik och smide. De stiliserade formerna och avskilda färgfälten lämpade sig särskilt för de textila arbeten som Maja och Gustaf Fjæstad formgav under tidigt 1900-tal. 
Bortom konsten började familjen Fjæstad inklusive Amelie och Anna att intressera sig för teosofi, en esoterisk lära vars livsåskådning är en blandning mellan kristen, buddhistisk och hinduisk tradition. De deltog i grundandet av Arvikas teosofiska samfund och tog del av mycket av den litteratur och föreläsningar som förmedlades av t. ex. Helena Blavatsky och Rudolf Steiner, några av esoterismens galjonsfigurer vid den tiden.
I Gustaf Fjæstads bildvärld återkommer han ständigt till vatten i sina motiv. Det kan ta sig formen som is, snö eller ett flöde rinnande från Racken nedför Viksälven. 
Vattnet är återkommande i teosofin som en symbol för livsanden vars kraft tros finnas i varje beståndsdel av såväl natur som människa och ta sig ständigt nya former genom reinkarnation. Gustaf Fjæstad formulerade aldrig själv den sortens resonemang i samband med sitt konstnärskap men var väl bekant med dessa. I många av hans vintermålningar ses spår av människan men figuren finns sällan kvar i bilden. Hen tycks ha försvunnit in i landskapet och blivit en del av någonting större.

Under 20 år hade den livskraftiga konstnärskolonin vid Racken arbetat intensivt tillsammans när 1900-talets andra decennium närmade sig sitt slut. Några av konstnärerna hade fått erfara stor framgång och andra levt i fattigdom och med misstro till sin egen förmåga. Ändå var det den gemensamma kreativiteten som bidragit till att sätta sjön Racken på kartan, varit stilbildande och gett möjlighet till utställningar i fina salonger.

De sista åren av 10-talet blev svåra för många av konstnärerna precis som för resten av världen med ett krig som aldrig tycktes ta slut och en pågående pandemi, spanska sjukan. För några började kanske den lantliga idyllen som fångat deras hjärtan att sakta försvinna. 
Björn Ahlgrensson som varit en viktig del av kolonin men inte nått kommersiell framgång med sitt konstnärskap hade redan tidigare lämnat Arvika i ett desperat försök att förverkliga sina drömmar. När han sedan återvände var han sjuk i tuberkulos och spanska sjukan. Han dog 1918 på sanatoriet i Arvika. Samma år beslutade sig makarna Fjæstad för att lämna Rackstad och flytta till Lidingö med kollegan Carl Milles som granne. Bara något år senare återvände Fjæstads till Arvika men kolonins ursprungliga dynamik var förändrad. Kanske hade också tiden sprungit förbi de konstnärskap som frodats under seklets början. Nu syntes nya namn på utställningsaffischerna som Isaac Grünewald och Einar Jolin med modernismens intåg i Sverige.

En ny tid var kommen och med den dök också nya konstnärer upp i Arvika, både lokala förmågor och utifrån kommande. Dessutom engagerade sig flera av traktens konsthantverkare under ledning av Maja Fjaestad i den nybildade organisationen Arvika konsthantverk. Butiken öppnade 1924 och kom att ge en plattform för nya generationer textilare, smeder, keramiker etc. 
Musiken som alltid haft en viktig plats i konstnärskolonin fick även den en renässans då Folkliga musikskolan öppnade året därpå, idag Ingesunds Musikhögskola.

Vad den första generationen av Rackstadkolonins konstnärer åstadkom kan inte sammanfattas enbart genom de föremål de lämnat kvar. De bidrog till att skapa en tro på konsten och en identitet i Arvika som är starkt förknippad med kulturella uttryck. 
Den har klingat genom generationerna och gör så än idag.