Christians ateljé
© Rackstadmuseet

Magnus Berg, Eva Lange, Harald Lyth och Britta Reich-Eriksson.

Läs professor Magnus Silfverhielms, ordförande i Liss Erikssons vänförening, invigningstal, klicka här

Britta Reich-Eriksson

I fönstret, Britta Reich-Eriksson, 1953
© Britta Reich-Eriksson

Sommarfåglar, Britta Reich-Eriksson, 1990
© Britta Reich-Eriksson

Magnus Berg

MÖTE PÅ ”GLÖMSKANS STRANDREMSA”

I Magnus Bergs akvareller är både mörkret och ljuset lösningsmedel för kropparna och volymerna på samma sätt som vattnet är det för de torra pigmentkakorna. Ett klassiskt sätt att använda sig av ljus och skugga är att modellera, betona volymer och markera gränser. Så blir omgivningen – naturen, rummet eller stadsbilden – en scen som lyfter fram en handling eller en gestalt och tydliggör den. Ljus och skugga kan bli aktörer i ett drama som i Giorgio de Chiricos målningar av öde torg och gator där de fåtaliga gestalterna tycks avvakta okända krafter som skall lösgöra sig ur den ödesmättade omgivningen.

Magnus Berg går den motsatta vägen, ljuset och skuggorna ligger som varpen i en väv och håller samman motiven, hårt och mjukt, vatten och sten, människa och natur förenas alla i en snabb och känslig penselskrift som tycks fixera en evighet i ögonblicket. När han talar om ”sommarens kropp” är det inte enbart den egna kroppens välbefinnande i värmen och baden utan det är helheten, den mänskliga kroppen förenad med hav, sand, ljus, värme, ett paradisiskt tillstånd som det, efter syndafallet, bara är möjligt att fånga en hastig glimt av när kroppen förlorar sin tyngd i
det salta vattnet och naturen inte hotar utan omfamnar, när den återtar det den en gång stötte bort och då tvingade oss att ställa människa och kultur mot natur.

Att Magnus Berg söker sig till klassisk mark i östra Medelhavet för att återskapa dessa ögonblick av en paradisisk enhet med naturen är knappast en tillfällighet. Här har människor i årtusenden åkallat Den Store Pan, låtit backanaler och mysteriespel visa vägen in till det som är natur också i människan. Underjordens krafter har släppts lösa för att försona växande med vissnande och liv med död. Det livet förmenar oss förverkligas här i måleriet. I snabba ögonblicksbilder varseblir vi några av de krafter som förbinder oss med vårt ursprung. Människovarandet innebär, bland mycket annat, att man måste få glömma nuet och knyta an till en kosmisk samhörighet i både tid och rum, i sådana ögonblick finns både en lycka och ett perspektiv som ger tillvaron riktiga proportioner.

I sina egna kommentarer skriver Magnus Berg om ”famntag på glömskans strandremsa”, det famntag som värmer och lyser upp en kall rymd som vi, allt som oftast, tvingas blicka ut i eftersom vi bär den inom oss. En glimt av den kretensiska stranden låter oss se andra möjligheter – ett annat liv.

OLLE GRANATH

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Resan till Sydindien 2010, Magnus Berg
© Magnus Berg

Eva Lange

INTE GEST MEN VÄXANDE – VÄXANDE OCH VÄNTANDE

Ur många famnars djup stiger dervischens virvel mot ytan. Där rörelsen är så snabb att den övergår i stillhet - ett stilla oemotståndligt växande. Arketyper: Huset, Handen, Blomman, Lägeln.

Giacometti har en gång sagt att en yxa, hur vacker den än är, aldrig kan vara en skulptur.

Eva tycks invänta det ömtåliga läge där blomman och bilden av blomman sammanfaller och löses upp. Inte en avbild av sinnevärld, utan själv sinnevärld. Ett regn är ett regn, men också en pelare. Livets styrka och skönhet på andra sidan virtuositeten – som i Ingres tecknade porträtt, där konturen blir den ytterst tunna gränsen mellan det ändliga och oändliga.

Evas skulpturer är vidöppna och slutna som blomkalkar. Det är boningar där huset, handens, blommans, lägelns och regnets väsen lever och låter oss sjunka in i den vita, gnistrande gipsens bråddjup, samtidigt som de vidmakthåller en absolut gräns. Ytan må vara hur lockande som helst, dessa skulpturer är i viss mening oberörbara, men berör själva starkt i kraft av sin sinnlighet och tystnad. Kanske har hennes resor till Indien lärt henne de små skillnadernas betydelse att motstå det västerländska kravet på synlig dynamik. Någon har sagt att den enda lyx som återstår heter verklighet. Verklighet kräver tid, sin tid. Evas skulpturer kräver tid för åskådaren att bli deltagare. När man ser många av hennes skulpturer samtidigt löser de upp sig och förvandlas till dröm, sin faktiska närvaro till trots – Är drömmen den åtrådda verkligheten? – Dervischen verkar ur djupet.

Curt Asker

Eva Lange
© Eva Lange

Eva Lange
© Eva Lange

Eva Lange
© Eva Lange

Harald Lyth

MITT RUM

Någon gång i slutet av sextiotalet tog jag steget över tröskeln och gick in i mitt bildrum. Min uppgift blev att framkalla dom bilder som väntade mig därinne - en inventering som nu pågått i fyra decennier. Jag blev min egen uppdragsgivare och förste mottagare. En av förutsättningarna för att genomföra ett egocentriskt projekt av den karaktären var att stänga mot omvärlden och osynliggöra mottagaren. Framförallt den minst omdömesgilla av dom alla - samtiden.

Det måste vara sådana insikter som ligger bakom den franske poeten René Chars formulering ” Aktualiteten är poesins värsta fiende ”. Eller ta Art Garfunkel som efter en lång tystnad släpper en ny skiva och får frågan hur han tror att mottagandet kommer att bli. ”Det ska ju mycket till att omvärlden befinner sig på samma våglängd som jag själv”.

Harald Lyth

Stäv, Harald Lyth
© Harald Lyth