Äldre utställningar

Bertil Bengtsson & Kristin Andreassen – Ytspänningar. 22/9 – 28/11

 

Foto: Tommy Pedersen

Ytspänningar är titeln på utställningen där de två tidigare Thor Fagerqvist – stipendiaterna ställer ut på Rackstadmuseet.  Utställningen kommer att visa målningar, skulptur och objekt.

YTSPÄNNINGAR

Östra galleriet 22 september – 28 november 2018

Vernissage lördag 22 september kl 13. Invigningstalare: Barbro Järliden

Musik av elever från Musikhögskolan Ingesund:

Hedda Lund Andersen – sång 

Krzystof Potocznik – piano

________________________________________________________________________________________________________

 

Om utställningen

Ytan är förrädisk, ytan är kall, ytan är lockande -beskrivningarna av ytan är många och talande. Det berättar egentligen för oss att ytan alltid intresserat och bedagat människan genom alla tider.
Kristin Andreassen och Bertil Bengtsson är två konstnärer som intresserat sig för ytans visuella uttrycksmöjligheter. Var för sig har de arbetat med ytor på olika sätt och nu sammanstrålar de i en projekt-artad utställning på Rackstadmuseet.
Kan man genom att skåda på ytan förstå någonting eller ana vad som finns bakom den? Under ytan pågår ju processer som resulterar i spänningar i ytskiktet. Dessa ytspänningar är våra enda spår av vad som egentligen döljs. Att ytans skönhet är viktig finner vi hos båda konstnärerna. Men vad mera kan man utläsa? Utställningen kanske inte ger något entydiga riktlinjer eller klara svar. Men vi kan lova Er en fascinerande resa genom två sammanflätade men olika konstnärskap.
Deras vägar korsades första gången 2011 då de samtidigt erhöll ”Thor Fagerkvist stipendiet”. Det finaste konststipendium Värmland kan erbjuda och som delas ut av Värmlands Konstförening. Därefter fann de då de granskade varandras konstnärskap både släktskap och kompletteringar som skulle kunna fungera tillsammans i en utställning. Det har efter det mötet blivit flera utställningar tillsammans bland annat i Piteå Konsthall liksom i Åmåls Konsthall. Det är nu därför extra spännande för Rackstadmuseet att presentera en större mönstring av dessa två konstnärers konstnärskap.

Om Konstnärerna

Bertil Bengtsson (1959) född i Karlstad

”Konstens uppgift liknar i mångt och mycket vad schamanens besvärjelser betyder för människor”

Bertil är som konstnär i första hand målare. Han har framförallt fördjupat sig i gouachemåleriet. Där det är färgställningarna och försöken att gjuta liv i ytan som dominerat. Motivmässigt har det handlat om undringar kring människans möten och villkor. Parallellt med sitt gouachemåleri har han utvecklat ett i formen renskalat abstrakt måleri där färgen och ytan fortfarande är de väsentliga ingredienserna.
Bertil har också arbetat med dioramor ( en slags tittskåp) som ofta kommenterar och reflekterar över skilda ämnen. Det duggar tätt med referenser till konsthistorien som fördjupar de tillsynes enkla figuruppställningarna. Mycket är på allvar men här framträder också ett humoristiskt tonläge.
Han menar vidare att allting kan inte uttryckas i en typ av konstform därför har han också arbetat med vad han kallar objekt vilka präglas av lekfullhet både i valet av material liksom i det konstnärliga uttrycket.
Men vid en djupare betraktelse vittnar objekten precis som hans senare målningar om ett försök att genom sin konst betvingen verkligheten och sapa samförstånd en föränderlig värld som ständigt är i rörelse.

Kristin Andreassen (1959) född i Lillehammer

Ett arbete präglat av ett nyfiket experimenterande med nya material och moderna konstnärliga processer

Kristin är skulptör och keramiker och har i sin keramik utvecklat ett jordnära och säreget formspråk där hon lägger extra stor tonvikt vid ytornas inneboende möjligheter och sensualitet.

Hon använder sig av leran som konstnärliga uttrycksmedel. Ett material som i Kristins händer lekfullt och tillsynes enkelt, bryter sig ur sina gränser.

Hennes konstnärskap har utvecklats parallellt i två riktningar, dels ett figurativt och dels ett mera abstrakt. I de abstrakta formbildningarna finner vi spår av mångtusenåriga jordiska processer, eller avtryck av enkla mänskliga kroppsliga aktiviteter. De figurativa skulpturerna vilar i ett klassiskt formspråk. Gestalternas form är sluten och deras ansikten är outgrundliga.

Under den konstfullt utarbetade ytan anar man smärtsamma upplevelser och svårlösta mänskliga inre konflikter – inte utan ett melankoliskt drag.

VÄSTANÅ TEATER – O Sena tiders barn… 2018-12-15 – 2019-03-03

För aktuellt program om visningar i utställningen se PROGRAM

 

O, sena tiders barn…..! 

Kostymer, rekvisita, foton och annat spännande från

teaterns Selma Lagerlöf-uppsättningar!

Teaterchefen har ordet….

O sena tiders barn…!

När Selma Lagerlöf var i sjuttioårsåldern hade hon en dröm om att man sommartid i Karlstad, på en friluftsscen i Mariebergs- skogen, årligen skulle kunna presentera värmländska skådespel byggda på hennes berättelser. Detta inte minst med tanke på den stora tillströmningen av turister som redan då hade börjat besöka Värmland. Det tog över 60 år innan denna dröm blev verklighet, men då inte i Karlstad, utan på Lagerlöfs hemmaplan i Fryks- dalen. 1992 spelade Västanå Teater sin första iscensättning av Gösta Berlings Saga på Mårbacka och 1999började äventyret i Berättarladan, vid Rottneros Park, i Sunne. Ett äventyr som firar 20-årsjubileum 2019.

Det finns många likheter mellan Selma Lagerlöfs och Västanå Teaters konstsyn. Liksom Lagerlöf står Västanå Teater med fötterna djupt ner i traditionens mylla, men som riktiga traditionsbärare lägger vi också till och försöker föra berättarkonsten vidare. Vi är hela tiden fokuserade på att skapa nytt utifrån den källa av myter, berättelser, musik, dans och bildkonst vi hämtar sin näring ifrån. Det finns också en ambition att överskrida verkligheten med ett slags poetiskt förhållningssätt till det vi berättar, vi förtätar och förstorar uttrycken för att få känslorna i svall. Selma Lagerlöf slogs hela sitt författarskap för att livsglädjen, fantasin, drömmen och konsten skulle ha en naturlig plats även i det materiella, moderna samhället.

Välkomna in i det mytiska sagans landskap som Selma Lagerlöf om och om igen inspirerar Västanå Teater att utforska i och skapa ifrån!

Leif Stinnerbom Konstnärlig ledare och teaterchef Västanå Teater

 

Sedan starten med Nils Holgersson 1999 har en rad succéer avlöst varandra!

Vackra, tänkvärda, förunderliga, färgsprakande föreställningar med inspiration från folklig musik, dans och berättarkonst.  Lagom till 20 års jubileet 2019 fylls Rackstadmuseet med teaterns fascinerande historia!

Under spelperioden finns ett särskilt spelprogram ( läs mer under program )

Biljetter säljs via Tickster

Gåsflocken ur Nils Holgersson ( foto: Västanå teater)

Västanå Teater

Historik

Västanå teater i Sunne, Värmland, är sedan 2009 regionteater i Värmlands län. 1972 startade den fria teatergruppen som kom att få namnet Västanå Teater, då Yvonne Rock och Björn Söderbäck tog över gruppen.

När teatern 1990 engagerar Leif Stinnerbom som regissör och konstnärlig ledare börjar skapandet av den särpräglade profil som gjort teatern känd i hela Norden. Det är en teaterform som bygger på berättandet, där musiken och dansen vid sidan av ordet skapar en egen form av skådespeleri. Samspelet mellan text, musik och rörelse är ett komplicerat precisionsbygge som blivit Västanå Teaters kännemärke. En annan viktig inspirationskälla för det unika scenspråket är den skandinaviska folkkulturen, som gärna kan möta folkkultur och folkliga teateruttryck från andra delar av världen.

1999 skapas Berättarladan vid Rottneros Park, en fast teaterscen med Shakespeares The Globe som förebild. Varje sommar spelas ett femtiotal föreställningar för fulla hus, som fått publik från hela Norden att vallfärda till Sunne och Värmland. I Peter Brooks anda hyllar Västanå idén om ”Den tomma spelplatsen”, där inga onödiga scenelement skymmer skådespelarkonsten, istället får skådespelarnas kostymer en större roll i gestaltandet, där Inger Hallström Stinnerboms designade kostymer utformas som egna små konstverk i helheten.

Musikansvarig och kompositör är Magnus Stinnerbom, som komponerat musiken till samtliga föreställningar i Berättarladan sedan 2000, där han skapar en värld av klanger och rytmer som interfolieras i skådespelet och medverkar till att Västanå teaters föreställningar blir en egen speciell form av musikteater. Koreograferna Indra Lorentzen och Jimmy Meurling har stått för det fantasifulla dansberättandet genom åren.

I den fasta ensemblen ingår skådespelarna Jakob Hultcrantz Hansson och Hanna Kulle som tillsammans med musikern och orkesterledaren Sophia Stinnerbom utgör grunden i både de stora sommaruppsättningarna och de mindre turnerande föreställningarna. Runt denna fasta kärna medverkar 20-25 frilansande skådespelare i de stora sommarföreställningarna. Många återkommer år efter år, bl.a Björn Söderbäck som fortfarande är med som nestor i ensemblen.

Dramaturgen Susanne Marko är också en viktig medarbetare som tillsammans med Leif Stinnerbom skrivit manus till dramatiseringar av framförallt Selma Lagerlöfs romaner. Scenografen Lars Jakob Jacobsson, skaparen av scenrummet i Berättarladan, och den nuvarande scenografen Bo Jonzon har varit ansvariga för scenbilden i föreställningarna.

 

Västanå Teater bedriver också en stor barn-och ungdoms-verksamhet under namnet Unga Västanå. Ett projekt som gjorts möjligt av medel från Allmänna Arvsfonden. Under ett verksamhetsår går ca 200 unga igenom Unga Västanå i olika former av kurser och föreställningar. Ofta deltar Unga Västanå-skådespelare också i sommarföreställningen.

Västanå teater erhåller årliga anslag från Region Värmland, Statens Kulturråd och Sunne kommun.

Läs mer på www.vastanateater.se

 

Björn Ahlgrensson – Skymningsglöd och färgpoesi. 6/6 – 9/9

 

Björn Ahlgrensson (1872 – 1918)
Skymingsglöd och färgpoesi
6 juni – 9 september

 


Sommarens utställning på Rackstad museet uppmärksammar att det är etthundra år sedan konstnären Björn Ahlgrensson avled. Han kom att bli en av de mest folkkära konstnärerna I det som kallas Rackstadkolonin.

Konstnärerna runt sjön Racken var ingen fast sammanslutning annat än att man hade mer eller mindre flytt det ogynnsamma konstklimatet I Storstaden. Det konstnärerna hade gemensamt var att de ville upptäcka och gestalta ett landskap som var förbigånget. De andra konstnärerna var Gustaf och Maja Fjaestad, Fritz Lindström, Bror Lindh, Alfred Ekstam och Ture Ander.
Björn var son till den tongivande teaterdekoratören Fritz Ahlgrensson som arbetat på såväl Dramaten som Operan I Stockholm och på Operan I Köpenhamn. Men Fritz blev hastigt sjuk då familjen precis hade bosatt sig I Paris. Fadern skickades hem och sonen sattes I internatskola. Björn Ahlgrensson växte upp I Paris och han lämnade inte stadenText till Björn Ahlgrensson föränn han var tonåring. Tidigt fick han bidra till familjens försörjning och det gjorde han genom att gå I faderns fotspår som teaterdekoratör. Men Björn bestämde sig ganska snart för att bli konstnär. Han gick I konstnärsförbundetsskola, där Karl Nordström och Richard Bergh var lärare. Deras ideér om att ge plats för det svenska landskapet med alla dess stämningaroch uttryck slog rot I den unge Björn. På inrådan av Gustaf Fjaestad hamnade så Björn och hans hustru Elsa I Arvika och där närmare bestämt på Oppstuhaget som för tillfället var obebott.
Efter en tid av facinasion inför skymningens mörker och symbolik förändrades Björns färgspråk och hans landskapsmålningar kom att präglas av ett måleri I skimrande ljusa färger. Mycket av hans produktion var således landskap men han var också en skicklig porträttmålare. Under senare delen av sitt liv utförde han flera utmärkta porträtt, präglade av en stor sensibilitet och inlevelseförmåga.
Under 1900-talets början hände det mycket inom konsten. Många nya stilar och konstnärliga ismer etablerades och konstnärerna vid sjön Racken glömdes bort. Men så gjordes I början av åttiotalet en utställning I amerika som behandlade nordiskt sekelskiftes måleri. “Northern light” hette utställningen och den gjorde en enorm succé och gav I norden upphov till flera utställningar I samma anda. Basksidan av katalogen till Northern light utställningen pryddes av målningen “Skymningsglöden”, gjord av en konstnär ingen hade hört talas om; Björn Ahlgrensson.Sedan dess har intresset för Rackstadkoloninn och Björn Ahlgrensson bara växt. Det är nu snart fyrtio år sedan Björns konst fick en större presentation, men nu är det dags.

Utställningen “Skymningsglöd och Färgpoesi” kommer att ge en fyllig bild av Björn Ahlgrenssons konstnärliga produktion. En särskild fördjupning kommer hans mästarstycke; altartavlan I Trefaldighetskyrkan att få. Genom alla de bevarade skisserna I kol och olja kan vi följa hur han noggrannt han arbetade fram sitt verk.
Den som tidigare inte är så bekant med Björn Ahlgrenssons konst kommer att upptäcka en konstnär med ett starkt poetiskt uttryck, förmedlat genom en ödmjuk människas hand. (Målning: Björn Ahlgrensson, Skymningsglöden, Göteborgs Konstmuseum)

Text till Björn Ahlgrensson

Det gemensamma

Annie Johansson, Axel Lindegren, Kristine Thenman. Foto: Rackstadmuseet

En utställning om tid, form och samarbeten i Arvika från 1890 till idag.

Arvika kom att utvecklas på ett helt unikt sätt vid det förra sekelskiftet. Det inflytande som konstnärer och konsthantverkare fick påverkade inte bara det samhälle de själva verkade i utan kom att förändra bygdens identitet i grunden för många framtida generationer.

Arvika var den plats i Sverige där den brittiska arts and crafts-rörelsens idéer i störst utsträckning realiserades och fick stora konstnärliga, sociala och politiska konsekvenser. I England hade John Ruskin och William Morris inspirerat till nya ideal om en konst som hyllade hantverket, där konstnären skulle bli konsthantverkare och vice versa. Någon hierarki mellan konstarterna skulle inte finnas.
Kanske är det vad som ledde till att vi i Rackstadkolonin ser så många genreöverskridande samarbeten. Bröderna Erikssons möbelverkstad blev en sådan
mötesplats där hantverket mötte formgivning från både några av landets främsta arkitekter och ornamentering från flera av Rackstadmålarna. Petter Anderssons smedja på Myra låg inte långt ifrån möbelverkstaden och utbytet mellan dessa verkstäder var omfattande och kreativt, båda verkstäderna finns idag representerade på Nationalmuseum liksom en lång rad andra i kolonin. Ett annat exempel var de samarbeten mellan keramiker som pågick i verk- städerna runt Långvak och inte minst Arvika konsthantverk som grundades 1922 och än idag står som representant för den kollektivistiska anda som präglat Arvikas konst och kulturliv.
En av dess grundare; Maja Fjæstad, tycks ha känt och stöttat de flesta i kolonin. Hon hade stort inflytande i konstvärlden och många kontakter i hela landet. Trots detta valde hon ofta att istället för att lyfta fram sitt eget konstnärskap, bjuda in kamrater från Arvika och ge dem möjligheten att lyckas. Gemenskapen gällde inte bara på det professionella planet, festerna var många och man samlades gärna och hade stor social gemenskap. Haget och Christian Erikssons Oppstuhage, idag platsen för Rackstadmuseet, blev under många år samlingsplats för såväl undervisning och arbete som fest.
Det är omöjligt att räkna ut de effekter som Rackstadkolonin genererat men säkert finns det spår av dess anda i realiserandet av museer, musikfestivaler och mycket mer. I utställningen Det gemensamma får museets samlingar speglas i verk av några av vår tids konstnärer med anknytning i Arvika, det finns gemensamma mötespunkter långt över generationsgränserna men också en progression som ständigt pågår och håller konsten livskraftig.

Hertha Hanson – Writ in water

Stillbild från filmen ’Writ in water #253’, 2018.

 Norra Galleriet

14/4 – 23/5

I vår bjuder Rackstadmuseet in Karlstadbaserade Hertha Hanson till norra galleriet där hon visar en serie helt nyproducerade oljemålningar. Utställningen är ett samarbete med Konstfrämjandet Värmland som parallellt kommer visa målningar ur samma serie. Detta är första chansen för den Värmländska publiken att lära känna en av Sveriges mest uppmärksammade abstrakta målare just nu.

 Hertha Hansons målningar är fyllda av energi, känslighet och har en dragningskraft som griper tag i betraktaren. Det stora formatet och de spår av rörelser som Hansons penslar och spatlar lämnar över duken gör mötet med bilderna inte bara till en upplevelse för ögat. Hon tillåter sitt måleri att vara just måleri och genom att utelämna det berättande elementet i sina bilder lämnar hon desto mer plats öppen för den känslosamma, direkta kontakten med målningen.
Hertha Hanson, ursprungligen från Skåne är sedan några år tillbaka inflyttad i Värmland. Hon finns representerad på bland annat Malmö Konstmuseum och hos Statens konstråd.

Thore Andersson – Färg & geometri 20 januari – 15 april

Östra galleriet:  Utställningen pågår fram till 15 april

 

Thore Anderssson föddes på försommaren i Eda i Värmland.
Han växte upp i Munkfors under stundom fattiga- men kärleksfulla förhållanden. Fadern uppmuntrade konstnärsdrömmarna och gav honom en god bildningsgrund med ett självständigt tänkande……………………………………………….

Thore flyttade till Stockholm för att vidareutbilda sig inom konstnärsyrket. Han gick en kortare tid i lära hos Otte Sköld, som sedan 1929 drev en konstskola tillsammans med Åke Pernby.

I de mest kulturradikala kretsarna i Stockholm formades Thores ideér om konsten och konstnärsrollen. Här umgicks han med de mest frispråkiga tänkarna och de mest radikala författarna och konstnärerna som C.J Björklund, Helmer Grundström, Arthur Lundkvist, Axel Liffner, Nils Ferlin och Hans Tombrock.

Vistelsen i Paris i slutet av 1940-talet, var avgörande för hans konstnärskap och här hittade Thore sitt särskilda sätt att komponera sina målningar. Formen blev stramare och ytorna bröts upp i en varsamt kubisticerande stil till sinnrika arkitektoniska byggen och det kanske inte är så konstigt att det bokstavligt finns mycket arkitektur i hans målningar.

Thore Anderssons måleri var från början rätt tidstypiskt och präglades av tidens realism utförd i tunga färgklanger. Han målade huvudsakligen landskap, men under senare delen av 1950-talet kom hans filosofiska grubblerier till uttryck i figurmålningar, ofta med en religiös laddning.

Efterhand lämnade han också de tunga och mörka färgerna bakom sig, släppte in ljuset i sina bilder och de fick så en märkligt intensiv glöd.

Om man ska nämna en konstnär som Thore borde ha uppskattat så är det den amerikansk/tyske konstnären Lyonel Feininger (1871-1956). Denne förenade den franska kubistiska grenen som benämndes Orfism med den tyska expressionistiska Der Blaue Reiter rörelsen.

Feiningers målningar hade ofta en realistisk grund som han aldrig övergav, men som han förvandlar genom att se verkligheten genom ett prisma. Han var mycket musikintresserad och byggde sina bilder i färg och form som musikaliska kompositioner. Hans mest kända målningar har ofta arkitektur som inspiration och de resulterade bland annat i en känd serie skildringar av katedralen i Gelmeroda.

1945 flyttade Thore Andersson till Arvika och bosatte sig i Christian Erikssons ateljébostad Oppstuhage. Det skulle nu dröja flera år innan han åter gav sig ut i världen. Resorna till Spanien förnyade inte Thores konstnärskap men hans upplevelser av de spanska städerna utmynnade i hans mästerliga höjdpunkter, de visionsartade stadsbilderna.

Hans modellstudier av nakna kvinnor har också något visionsartat över sig. De ter sig som kvinnliga katedralbyggen. Målningarna präglas överlag av ett intellektuellt skarpsinne och ett genomskådande patos, inte sällan kryddade med bibliska sentenser och blir på så vis en enhet av tanke, färg och form.

Förutom stafflimåleriet utförde Thore flera offentliga utsmyckningar: Östra Fågelviks kyrka, Folkets Hus i Charlottenberg, fd. kommunalhuset i Glava, Yrkesskolan i Åmotsfors och en takmålning i tingshuset i Arvika. Som den allkonstnär han var ägnade han sig därutöver åt keramik, skulptur, grafik, fiolbygge samt arkitektur och han ritade flera hus.

Thore Anderssons konstnärskap präglades av en belästhet utöver det vanliga och ett stridbart engagemang för konstens villkor och utrymme. Men trots de strider som utkämpades så skymmer de inte det som var hans stora drivkraft i konsten så som i livet; nämligen Kärleken.

Utställningen visas i två av museets salar.

I Norrra galleriet pågår utställningen fram till 8 april och i  Östra galleriet förlängs utställningen fram till 15 april.

Välkommen till utställningsåret 2018

Välkommen till utställningsåret 2018!

Claes Moser med målning av Tora Vega Holmström

MOD & MODERNITET – 1900-talets djärva konstnärinnor

Claes Moser presenterar sin samling av de modigaste och moderna kvinnliga avantgardisterna under 1900-talet

Östra galleriet  t o m 10 januari 2018

 

Kjellaug Nordsjö: Ömhetens Madonna 2017

Kjellaug Nordsjö (f. 1926)

Ikoner är teologi i färg – mina fönster mot himlen

Norra galleriet t o m 10 januari  2018

 

Ulla Nilsson med kanna och fat

Ulla Nilsson (1956-2016) 

– 40 år i keramikens och konsthantverkets tjänst

Nedre galleriet t o m 10 februari 2018

 

Målning: Påvepalatset i Avignon

Fotografi: Thore Andersson ( 1919-2002 )

Östra galleriet signerat Thore Andersson

Färg och geometri

Östra galleriet 20 januari – 15 april 2018

Bröderna Erikssons möbelverkstad

Möbler & miljöer

Nedre galleriet utställningen öppnar 10 mars 2018

Herta Hansson (f. 1980)

Målningar

Norra galleriet 14 april – 23 maj 2018

 

Björn Ahlgrensson: Skymningsglöden  Göteborgs konstmuseum

Björn Ahlgrensson (1872 – 1918)

Skymningsglöd och färgpoesi

Östra galleriet 6 juni – 9 september 2018

Bertil Bengtsson  & Kristin Andreassen

Ytspänningar

Måleri och skulptur

Östra galleriet  22 september – 28 november 2018

Racken & Afrika

Ett föremål från Rackstadmuseet möter konstnären Bengt Olssons unika Afrikasamling

Norra galleriet 22 september – 28 november 2018

Kjellaug Nordsjö: Ikoner är teologi i färg, mina fönster mot himlen! 2 december – 10 januari 2018

Ikoner är teologi i färg – mina fönster mot himlen!

Kjellaug Nordsjö

Norra galleriet 2 december 2017 – 10 januari 2018

Vernissage 2 december kl 13
Utställningen invigs av Kjellaug Nordsjö i samtal med museichef Anna Skoglund

______________________________________________________________________________________________

Under vintern med start i adventstid hälsar vi en unik gäst välkommen till Rackstadmuseet: Kjellaug Nordsjö. 

Hennes bilder finns i kyrkor och i församlingshem runtom i hela Sverige och Norge och så långt bort som i New York där motivet Jesus stillar stormen pryder väggen i Norska sjömans kyrkan.

Idag är Kjellaug 90 år och arbetar dagligen med sina bilder vid köksbordet. Timme efter timme – utan glasögon. Lika noggrann som alltid. Att skriva ikoner. Det är så det kallas. Och Kjellaug är ikonograf.

Arbetsmaterialet står framme. Bilden måste blir klar. Kanske till en konfirmand, till någon som vakar vid en sjukbädd, till någon som kanske själv är sjuk eller till någon som helt enkelt länge längtat efter en ikon.

” När jag pensionerades vaknade min dröm igen, den om att få lära ikonmåleiets speciella teknik. Men var? Så mötte jag vänner i Oslo som visste att Fader Robert de Caluivè, katolsk präst och ikonograf, skulle hålla en kurs på Åland.

Detta var 1982 och det blev för mig en stor upplevelse, både teoretisk och tekniskt.

Kunde detta bli meningsfullt? Kunde jag också få vara med och göra det kristna budskapet levande, vara ett redskap i Guds hand?

Jag tror att det är viktigt att återskapa den kristna bilden i våra hem. Vi påverkas dupt och avgörande tog den in i sin tjänst. ”

OM  IKONER

Fönster mot himlen, ljus från evigheten

Orden Ikon kommer från det grekiska ordet eikon som betyder bild och ikonerna som vi känner dem är heliga bilder som skildrar en begränsad motivkrets; Kristus, Heliga Guds Moder, Johannes Döparen och andra heliga personer. Bilderna kan även visa enskilda händelser och berättelser ur Bibel och Helgonlegenderna.

Ikonen utförs med temperafärger på en träpannå, men andra tekniker och material kan också förekomma. Träslaget är ofta Alm, poppel eller lind.

Konstformen har sin grund i den ortodoxa kyrkans centrum i Bysans och spreds via östra medelhavsområdet till Balkan och Ryssland.

De äldsta bevarade ikonerna är daterade till 500-talet e. Kr.

Ikoner kallas ibland för ”ett fönster mot himlen”. Bildens avsikt är bland annat att spegla himmelsk harmoni, därav den omsorgsfullt balanserade, symmetriska kompositionen, stiliseringen och de klara, ibland lite ovanliga färgerna samt den rika förekomsten av guld. Den skall även ge den sanna bilden. Det sanna porträttet av de heliga personerna och händelserna, vilket förklarar den starka traditionalismen i ikonografens arbete. Att avvika alltför mycket från den givna utformningen vore alltså att avvika från sanningen.

Likheten och upprepningen är också en förstärkning av det samband som finns mellan ikonen och den avbildade. Ett samband som är så viktigt för bilden och dess funktion.

Det är inte motivet i sig, utan personen bakom – den porträtterade, andliga personen – som är det viktiga.

Ikonen är inte någon avgud. Det är en symbol som vi vördar och ärar. En mötesplats mellan himmel och jord. Ett sätt för Gud att uppenbaras inför människan och för att påminna oss om de heliga personerna på samma sätt som fotot i mobilen påminner oss om de medmänniskor vi älskar.

Ikonen ska placeras där vi kan se den ofta.

Ett fönster mot himlen. En symbol för hoppet som släpper in ljuset från evigheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag pensionerades vaknade min dröm igen, den om att få lära ikonmåleiets speciella teknik. Men var? Så mötte jag vänner i Oslo som visste att Fader Robert de Caluivè, katolsk präst och ikonograf, skulle hålla en kurs på Åland.

 

Detta var 1982 och det blev för mig en stor upplevelse, både teoretisk och teknskt.

Kunde detta bli meningsfullt? Kunde jag också få vara med och göra det kristna budskapet levande, vara ett redskap i Guds hand?

 

Jag tror att det är viktigt att återskapa den kristna bilden i våra hem. Vi påverkas dupt och avgörande av allt vi tar in i sinnet genom bilden. Och denna kraft och psykiska verkning, värderade ur kyrkan så högt, att den tpg den in i sin tjänst.

Det är med stor glädje vi kan presentera ett urval av Kjellaugs ikoner: dels hennes privata samling, och dels de ikoner som vanligtvis finns i Trefaldighetskyrkan i Arvika.

 

Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor!

Konstkännaren och samlaren Claes Moser gästar Rackstadmuseet med sin fina samling av 1900-talets modiga, moderna och djärva konstnärinnor! 

Utställningen presenterar ett åttiotal verk, Claes Mosers eget urval av måleri och skulptur

” Utställningen Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor gör inget anspråk på att vara radikal, fullständig eller politiskt korrekt. Detta trots att vi lever i en tid av könskvoteringar. Den påläste besökaren vet säkert att kvinnligt företagande var mer vanligt förr i tiden än idag!”

”I skråväsendets Sverige fortsatte änkorna ofta männens verksamhet, men skuggan av mannens värv ligger tung över hågkomsten. Utställningen bör därför snarast ses som ett egensinnigt försök att visa bortglömda eller negligerade kvinnliga konstnärskap som haft någon väsentlig betydelse för vår konsthistoria.

Jag har alltid varit förundrad över konstmarknadens beteende och konservatism och dragit slutsatsen, att konst utförd av kvinnor har varit oförskämt i skymundan, även prismässigt. Detta trots historietecknarnas hänsynstagande idag. 

Utställningen baseras sålunda på mitt personliga urval efter många års konstsamlande. jag har velat belysa att det funnits andra infallsvinklar och beröringspunkter än historieböckernas propåer om att Paris varit det moderna 1900-talskonstens urkälla”

Claes Moser 

Inledning till utställningskatalogen Mod och modernitet

Utställningen visas i Östra galleriet 23 september 2017 – 10 januari 2018

 

Konst som förbryllar – vad gör istapparna här? Konstnären David Nilsson är utbildad på Konsthögskolan i Malmö, inspirerad av Gustaf Fjaestad visar han verket ”Januari” på Rackstadmuseet – vinter mitt i sommaren

 

 

David Nilsson

Januari (2017)

 

Konst som förbryllar……

Underbara sommardagar

– men vad gör istapparna här?

” I mitt konstnärskap jobbar jag med skulptur i relation till tid och rum. Verken inleds ofta med en enkel gest – ute blir inne, dag blir natt, då blir nu – som ett slags upphävande av det fundamentala. Vidare blandar jag det fysiska och visuella genom att använda den målade bildens uttryck. Då kan jag introducera egenskaper som är möjliga i bildens värld – det paradoxala, alternativa, det absurda och omöjliga. Också det magiska och drömska”

Det känns kul och intressant att nu få visa verket Januari på Rackstadmuseet. Och passande eftersom att jag i arbetet med verket studerat Gustav Fjaestads vintermotiv. Till skillnad från Fjaestads målningar så har motivet flyttat ut i museiparken – som en vinter i sommaren.

David Nilson är utbildad på Konsthögskolan i Malmö. Senaste utställningar inkluderar bl a Galleri Arnstedt Östra Karup, Kungliga Konstakademien Stockholm, Prince Gallery Köpenhamn och Casey Kaplan Gallery New York. Verket Januari är också aktuellt på Galleri Arnstedt 2017 samt Kristianstad Konsthall 2018.