Äldre utställningar

Marie Hettwer i Norra galleriet 16 mars – 23 maj 2019

Foto: Marie Hettwer

Om du lyssnar noga……är titeln på vårens fotografiska utställning på Rackstadmuseet signerad Marie Hettwer. Fotografiet har egenskapen att alltid referera till det förflutna, det som en gång skett och aldrig kommer igen. Ett fragment av minnet som vi i någon utsträckning kan frammana och levandegöra genom den tagna bilden.
Den egenskapen accentueras i Marie Hettwers utställning Om du lyssnar noga där bild efter bild utspelar sig på platser som tycks tillhöra en svunnen tid. I det orörda landskapet dit maskiner och bebyggelse ännu inte nått eller i arkitektur som nu verkar övergiven och satts åt sidan av en framrusande utveckling.

Det råder en stillhet som nästan går att ta på i dessa miljöer…

Men stillheten lämnas inte ifred i Hettwers bilder, istället ockuperas den av konstnärens kropp vars rörelser liksom återför platsen till nuet. Några av bilderna innehåller vad som upplevs som ett nästan schamanskt återupplivande av det förflutna. Andra har en mer omhändertagande, nostalgisk underton. Det är mötet mellan den stillsamma, åldrade platsen och kroppens rörlighet som flätar samman tematiken i utställningen.

Mitt i det mötet finner man textilen som nästlat sig in i en eller annan form i samtliga bilder och gör kontrasten mellan plats och människa något mindre dramatisk.
Men tyget förtar inte på något sätt styrkan i fotografiernas uttryck, tvärtom behövs den där som en brygga mellan kropp och plats. Textilens egenskaper tillhör båda världarna då den kommer ur den svunna tiden och samtidigt är rörlig, levande och starkt förknippad med den mänskliga figuren.

Ditte Reijers i Östra galleriet 16 mars – 23 maj 2019

Om att hitta in och hitta ut….. helst ett flöde däremellan.

Ditte Reijers, som under drygt tre decennier figurerat på den värmländska konstscenen, visas nu äntligen i stort format på Rackstadmuseet. Under våren 2019 får vi möta en konstnär som vadat genom en lång, stark process i ateljén vilket  mynnat ut i ett vågat, unikt möte mellan känsla och material.

Den som sedan tidigare är bekant med Dittes konstnärskap förknippar det förmodligen med skulptur som ofta bär på både fantasifulla influenser och formspråk från naturen. Här finns en stark och självklar bildvärld som lätt lockar in betraktaren i berättelsen.

Utställningen Om att hitta in och hitta ut, helst ett flöde däremellan håller fokus på det platsspecifika. Både i bruket av stolar från möbelverkstaden här i Taserud och utmaningen i att gestalta rummet i Östra galleriet. Här blandas rumslighet influerad av skogarna runt värmländska Bergslagen, med en barocksal fylld av ornament och överdåd. Båda speglar på olika sätt en konstnär som inte låter sig begränsas av vad hon förväntas åstadkomma.

”Att arbeta tredimensionellt behärskar jag väl och det är en trygghet, men inte alltid en tillgång. Jag känner mig stundtals friare i att uttrycka mig genom nya tekniker och material. Vägar som inte är lika bekanta både stimulerar och skrämmer.

Att vara i ett processarbete, är nästan alltid lika fascinerande. Precis på gränsen till att uppleva eufori, energi och fokus. Att känna att så här som jag har det nu, är det bästa en människa kan vara med om, till att i nästa stund dimpa ner i ett tillstånd av illamående, rastlöshet, pinsamhet och ibland nästan outhärdlighet………”

Utställningen presenteras i Östa galleriet under perioden 16 mars – 23 maj 2019

Bild: I own my brain, bronsskulptur, 2017. Foto: Daniel Ivo

Anna Palms värld – en skulptörs dröm

Anna Palms värld – en skulptörs dröm
Nedre galleriet 2019-03-16 – 2019-05-19

Lusten att skapa i lera väcktes hos Anna Palm, 1881-1963, när hon gick en kurs i modellering vid Tekniska yrkesskolan i Arvika. Hon fick möjlighet att studera skulptur hos Christian Eriksson i hans ateljé i Stockholm och fortsatte senare sin utbildning i Köpenhamn, Paris och Italien.

Utställningen gestaltar framför allt hur vistelsen i Rom innebar viktiga möten med andra kvinnliga konstnärer som ledde till arbetsgemenskap och i många fall vänskap för livet. Bland dem fanns Nanna Johansen och Anna Sahlström. 1920-talets Rom var en orolig tid men trots det blev staden träffpunkt för många konstnärer och författare från Norden.

I år firar vi hundraårsminnet av det första beslutet i en ordinarie riksdag att införa allmän och lika rösträtt i Sverige. Ellen Hagen var en av kvinnorna i ledningen för kampen för kvinnans politiska rösträtt. Anna Palm gjorde en porträttbyst av henne. Vi tar därför tillfället i akt att uppmärksamma detta demokratins genombrott, som var en del i Anna Palms värld.

Afrika – Inspiration & Fascination! 22/9 – 28/11

Konstnären Bengt Olsons samling av afrikansk konst möter ett märkligt verk i Rackstadmuseets samling.

Skulpturen som är gjord av Matts i Taserud är ett av många exempel på hur konstnärer funnit inspiration och nytänkande i den afrikanska kontinentens rika färg och formspråk under hela 1900-talet

När Kristinehamnsbördige konstnären Bengt Olson kom till Paris i början av 1950-talet, var intresset för den afrikanska konsten stort och man importerade allehanda verk från olika afrikanska länder.

Nu visas ett urval ur Bengt Olsons samling på Rackstadmuseet –  masker, skulpturer och föremål som får möta ett par olika verk ur Rackstadmuseets samlingar – en skulptur och några ljusstakar av Matts Eriksson – Matts i Taserud.

Ja, de afrikanska influenserna nådde ända till Värmland…….

I Rackstadmuseets samlingar finns en märklig ljusstake tillverkad av Matts Eriksson. Det var två figurer sittande mittemot varandra med mycket avancerade håruppsättningar. Ovanpå figurerna fanns en platta med utrymme för två stearinljus. Under åren har ljusstaken förändrats och någon hade monterat dit två elektriska ljus och så såg den ut när den hamnade i samlingarna. Dessa elektriska ljus har nu tagits bort för att komma närmare originalet. Några nya fästen för stearinljus har inte satts dit.

Matts tillverkade flera sådana här ljusstakar men det är oklart hur många, troligen endast ett fåtal eftersom arbetet med figurerna är ovanligt avancerat och krävande. En av de ljusstakar vi funnit är daterad till 1940 och troligen påbörjades tillverkningen någon gång 1939- 1940, när den upphör är mera oklart.

Varför väljer vi då dateringen till åren kring skiftet mellan 1930-40 tal? Jo, vi antar att Matts kom i kontakt med den afrikanska konsten på sin studieresa till Paris som påbörjades 1939. Trocaderomuseet i Paris äger just den här typen av skulptur.

För den som är bevandrad i afrikansk konst är det självklart och uppenbart varifrån Matts hämtat inspiration till sin ljusstake. Formen är hämtad från Lubafolket i den Demokratiska Republiken Congo ofta förkortat DRC. Baluba är också en beteckning som förekommer på det här folket. Matts har inte bara inspirerats av formen utan faktiskt lånat den rakt av. Förlagan är ett vanligt förekommande huvudstöd som används för att vila huvudet på, och detta föremål har han med några enkla ändringar gjort om till en ljusstake.

Om Matts var bekant med användningsområdet för detta huvudstöd kan vi låta vara osagt men låt oss fördjupa oss något i föremålet.

Huvudstödet har uppkommit för att skydda den speciella frisyr som kvinnorna anlägger. Det är just en sådan frisyr som figuren till vänster på ljusstaken har. Frisyren går under beteckningen Cascade och är fortfarande populär hos Luba-Shankadi kvinnorna. Den är mycket avancerad att anlägga och kan ta upp till femtio timmar att får klar. Om man sedan skyddar den när man ligger ner så kan frisyren hålla i flera månader.

Men huvudstödet kan också ha en annan funktion och det är vid spådomar. På den del där man vilar sin nacke placeras en rektangulär form med ett snidat huvud mitt på. Det ser ut som någon slags spole och heter Katatola. Den som ska spås och spåmannen håller ett av sina fingrar på spolen som sedan ger ja eller nej-svar. Vid nej så rör sig spolen från vänster till höger och vid ja-svar rör den sig upp och ned. Någon sådan Katatola har inte Matts tillverkat utan här är det bara fråga om en ljusstake.

Matts Eriksson – Matts i Taserud (1905 – 1981)

Matts förknippas nog av Arvikapubliken och de som är intresserade av konsthantverk framförallt med sin ”Taserudsljusstake”. Den är naturligtvis fantastisk och unik i sitt slag, men han gjorde mycket annat också.

Hans föräldrar var skulptören Christian Eriksson och dennes fru Jeanne Tramcourt. Han föddes efter det att familjen bosatt sig i Stockholm.

Som tjugoåring reste han till Amerika. En vistelse som varade i sju år. 1931 återvände han till Arvika och började då som lärling hos bröderna Erikssons möbelsnickeri. Det var framför allt Mäster Karl bror till Christian, som tog sig an brorsonen. Matts fortsatte sedan sin utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm och därefter ett år hos Eric Grate. Emellan dessa studier gjorde Matts en studieresa till Paris. 1946 är han åter tillbaka i Arvika och möbelsnickeriet.

Förutom sin omtalade ”Taserudsljusstake”, kandelabrar och lampetter tillverkade han också både möbler och statyer. Ytterligare en Afrika inspiration finns i hans vackra rökbord med snidade elefanthuvuden. Vidare skapade han dopfunten i Stora Kils kyrka, krucifixet i Spånga kyrka och stolar till Prins Eugens Waldemarsudde.

Om konstnären och konstsamlaren Bengt Olson (f. 1930)

En av mest namnkunniga värmländska konstnärer heter Bengt Olson.

Han växte upp i Kristinehamn men kom tidigt att lämna Värmland för Frankrike och Paris.

Sin konstnärliga utbildning fick Bengt på Valands Konstskola i Göteborg under den färgstarke Endre Nemes ledning åren 1948-52. Det var i denna konstskolas regi som han fick första kontakten med Paris, genom en studieresa år 1951.

Att säga att han fascinerats av stadens puls och konstnärsliv är en underdrift. Han fullkomligt älskade staden och det pulserade kulturlivet!

Efter att ha växlat boende mellan Sverige och Frankrike bosatte han sig slutligen, i början av 60-talet, i Paris. Karriären tog nu riktigt fart och tio år senare, år 1970 fick han sitt första stora utsmyckningsuppdrag i Paris och sedan dess har han här varit en av de flitigast anlitade konstnärerna för just utsmyckning i det offentliga rummet.

I Sverige är hans goda konstnärsrykte huvudsakligen baserat på dessa framgångar medan han i Frankrike är mera känd för sitt stafflimåleri.

När Bengt bosatte sig i Paris var det inte bara de aktiva konstnärerna och det sjudande konstlivet som inspirerade honom. Här kom han tidig i kontakt med den afrikanska konsten genom de gallerier som specialiserat sig på just denna specifika konst.

Generellt fick samlandet av Afrikanska skulpturer och masker ett uppsving efter andra världskriget. Under kriget hade nazisterna effektivt stoppat samlandet och intresset för vad de ansåg vara ”primitiv konst utan värde, tillverkad av undermänniskor”.

Katalogen till deras stora utställning om ”Urartad konst” (1937) pryddes av en

afrika-inspirerad skulptur. Inne i katalogen fanns också bilder av afrikanska skulpturer som ”negativt” inverkat på europeiska konstnärer. Men under just efterkrigstiden kan man inte överskatta det inflytande det afrikanska formspråket fick på den moderna konsten.

Även här i Sverige väcktes intresset och även värmländska konstnärer kom i kontakt med den afrikanska konstens kraftkälla. Denna utställning baseras just på ett sådant inflytande hos Matts Eriksson här i Taserud, men också andra konstnärer som hör hemma här i landskapet såsom Jörgen Zetterqvist, Herman Reijers och Gunnar Larsson fördjupade sig i eller samlade på afrikanska skulpturer och masker.

Det specifika med Bengt Olsons samling är att föremålen är inköpta under en tid då handlarna ännu inte till fullo upptäckt vilken stor exportmarknad Europa var, vilket i sin tur ledde till en enorm nyproduktion.

Samling uppgår till ett hundratal objekt och vissa masker finns på Världskulturmuseet i Göteborg.Samtliga objekt är inköpta av etablerade konsthandlare i Frankrike och Belgien under 1950- och 60-talen. Det är således genuina masker och skulpturer vi har att beskåda. Vidare är samlingen specifik genom det personliga urval som Bengt själv står för. Det är ofta dramatiska masker med starka uttryck. De flesta objekten härstammar ifrån de västra delarna av Afrika. Det finns också en tyngdpunkt på visa särskilda folk som t ex Ibibio i Nigeria och deras hemliga sällskap. Rackstadmuseets utställningen visar ett mindre urval som vi ändå hoppas speglar samlingen på ett rättvist sätt.

Norra galleriet 22 september – 28 november 2018

Bertil Bengtsson & Kristin Andreassen – Ytspänningar. 22/9 – 28/11

 

Foto: Tommy Pedersen

Ytspänningar är titeln på utställningen där de två tidigare Thor Fagerqvist – stipendiaterna ställer ut på Rackstadmuseet.  Utställningen kommer att visa målningar, skulptur och objekt.

YTSPÄNNINGAR

Östra galleriet 22 september – 28 november 2018

Vernissage lördag 22 september kl 13. Invigningstalare: Barbro Järliden

Musik av elever från Musikhögskolan Ingesund:

Hedda Lund Andersen – sång 

Krzystof Potocznik – piano

________________________________________________________________________________________________________

 

Om utställningen

Ytan är förrädisk, ytan är kall, ytan är lockande -beskrivningarna av ytan är många och talande. Det berättar egentligen för oss att ytan alltid intresserat och bedagat människan genom alla tider.
Kristin Andreassen och Bertil Bengtsson är två konstnärer som intresserat sig för ytans visuella uttrycksmöjligheter. Var för sig har de arbetat med ytor på olika sätt och nu sammanstrålar de i en projekt-artad utställning på Rackstadmuseet.
Kan man genom att skåda på ytan förstå någonting eller ana vad som finns bakom den? Under ytan pågår ju processer som resulterar i spänningar i ytskiktet. Dessa ytspänningar är våra enda spår av vad som egentligen döljs. Att ytans skönhet är viktig finner vi hos båda konstnärerna. Men vad mera kan man utläsa? Utställningen kanske inte ger något entydiga riktlinjer eller klara svar. Men vi kan lova Er en fascinerande resa genom två sammanflätade men olika konstnärskap.
Deras vägar korsades första gången 2011 då de samtidigt erhöll ”Thor Fagerkvist stipendiet”. Det finaste konststipendium Värmland kan erbjuda och som delas ut av Värmlands Konstförening. Därefter fann de då de granskade varandras konstnärskap både släktskap och kompletteringar som skulle kunna fungera tillsammans i en utställning. Det har efter det mötet blivit flera utställningar tillsammans bland annat i Piteå Konsthall liksom i Åmåls Konsthall. Det är nu därför extra spännande för Rackstadmuseet att presentera en större mönstring av dessa två konstnärers konstnärskap.

Om Konstnärerna

Bertil Bengtsson (1959) född i Karlstad

”Konstens uppgift liknar i mångt och mycket vad schamanens besvärjelser betyder för människor”

Bertil är som konstnär i första hand målare. Han har framförallt fördjupat sig i gouachemåleriet. Där det är färgställningarna och försöken att gjuta liv i ytan som dominerat. Motivmässigt har det handlat om undringar kring människans möten och villkor. Parallellt med sitt gouachemåleri har han utvecklat ett i formen renskalat abstrakt måleri där färgen och ytan fortfarande är de väsentliga ingredienserna.
Bertil har också arbetat med dioramor ( en slags tittskåp) som ofta kommenterar och reflekterar över skilda ämnen. Det duggar tätt med referenser till konsthistorien som fördjupar de tillsynes enkla figuruppställningarna. Mycket är på allvar men här framträder också ett humoristiskt tonläge.
Han menar vidare att allting kan inte uttryckas i en typ av konstform därför har han också arbetat med vad han kallar objekt vilka präglas av lekfullhet både i valet av material liksom i det konstnärliga uttrycket.
Men vid en djupare betraktelse vittnar objekten precis som hans senare målningar om ett försök att genom sin konst betvingen verkligheten och sapa samförstånd en föränderlig värld som ständigt är i rörelse.

Kristin Andreassen (1959) född i Lillehammer

Ett arbete präglat av ett nyfiket experimenterande med nya material och moderna konstnärliga processer

Kristin är skulptör och keramiker och har i sin keramik utvecklat ett jordnära och säreget formspråk där hon lägger extra stor tonvikt vid ytornas inneboende möjligheter och sensualitet.

Hon använder sig av leran som konstnärliga uttrycksmedel. Ett material som i Kristins händer lekfullt och tillsynes enkelt, bryter sig ur sina gränser.

Hennes konstnärskap har utvecklats parallellt i två riktningar, dels ett figurativt och dels ett mera abstrakt. I de abstrakta formbildningarna finner vi spår av mångtusenåriga jordiska processer, eller avtryck av enkla mänskliga kroppsliga aktiviteter. De figurativa skulpturerna vilar i ett klassiskt formspråk. Gestalternas form är sluten och deras ansikten är outgrundliga.

Under den konstfullt utarbetade ytan anar man smärtsamma upplevelser och svårlösta mänskliga inre konflikter – inte utan ett melankoliskt drag.

VÄSTANÅ TEATER – O Sena tiders barn… 2018-12-15 – 2019-03-03

För aktuellt program om visningar i utställningen se PROGRAM

 

O, sena tiders barn…..! 

Kostymer, rekvisita, foton och annat spännande från

teaterns Selma Lagerlöf-uppsättningar!

Teaterchefen har ordet….

O sena tiders barn…!

När Selma Lagerlöf var i sjuttioårsåldern hade hon en dröm om att man sommartid i Karlstad, på en friluftsscen i Mariebergs- skogen, årligen skulle kunna presentera värmländska skådespel byggda på hennes berättelser. Detta inte minst med tanke på den stora tillströmningen av turister som redan då hade börjat besöka Värmland. Det tog över 60 år innan denna dröm blev verklighet, men då inte i Karlstad, utan på Lagerlöfs hemmaplan i Fryks- dalen. 1992 spelade Västanå Teater sin första iscensättning av Gösta Berlings Saga på Mårbacka och 1999började äventyret i Berättarladan, vid Rottneros Park, i Sunne. Ett äventyr som firar 20-årsjubileum 2019.

Det finns många likheter mellan Selma Lagerlöfs och Västanå Teaters konstsyn. Liksom Lagerlöf står Västanå Teater med fötterna djupt ner i traditionens mylla, men som riktiga traditionsbärare lägger vi också till och försöker föra berättarkonsten vidare. Vi är hela tiden fokuserade på att skapa nytt utifrån den källa av myter, berättelser, musik, dans och bildkonst vi hämtar sin näring ifrån. Det finns också en ambition att överskrida verkligheten med ett slags poetiskt förhållningssätt till det vi berättar, vi förtätar och förstorar uttrycken för att få känslorna i svall. Selma Lagerlöf slogs hela sitt författarskap för att livsglädjen, fantasin, drömmen och konsten skulle ha en naturlig plats även i det materiella, moderna samhället.

Välkomna in i det mytiska sagans landskap som Selma Lagerlöf om och om igen inspirerar Västanå Teater att utforska i och skapa ifrån!

Leif Stinnerbom Konstnärlig ledare och teaterchef Västanå Teater

 

Sedan starten med Nils Holgersson 1999 har en rad succéer avlöst varandra!

Vackra, tänkvärda, förunderliga, färgsprakande föreställningar med inspiration från folklig musik, dans och berättarkonst.  Lagom till 20 års jubileet 2019 fylls Rackstadmuseet med teaterns fascinerande historia!

Under spelperioden finns ett särskilt spelprogram ( läs mer under program )

Biljetter säljs via Tickster

Gåsflocken ur Nils Holgersson ( foto: Västanå teater)

Västanå Teater

Historik

Västanå teater i Sunne, Värmland, är sedan 2009 regionteater i Värmlands län. 1972 startade den fria teatergruppen som kom att få namnet Västanå Teater, då Yvonne Rock och Björn Söderbäck tog över gruppen.

När teatern 1990 engagerar Leif Stinnerbom som regissör och konstnärlig ledare börjar skapandet av den särpräglade profil som gjort teatern känd i hela Norden. Det är en teaterform som bygger på berättandet, där musiken och dansen vid sidan av ordet skapar en egen form av skådespeleri. Samspelet mellan text, musik och rörelse är ett komplicerat precisionsbygge som blivit Västanå Teaters kännemärke. En annan viktig inspirationskälla för det unika scenspråket är den skandinaviska folkkulturen, som gärna kan möta folkkultur och folkliga teateruttryck från andra delar av världen.

1999 skapas Berättarladan vid Rottneros Park, en fast teaterscen med Shakespeares The Globe som förebild. Varje sommar spelas ett femtiotal föreställningar för fulla hus, som fått publik från hela Norden att vallfärda till Sunne och Värmland. I Peter Brooks anda hyllar Västanå idén om ”Den tomma spelplatsen”, där inga onödiga scenelement skymmer skådespelarkonsten, istället får skådespelarnas kostymer en större roll i gestaltandet, där Inger Hallström Stinnerboms designade kostymer utformas som egna små konstverk i helheten.

Musikansvarig och kompositör är Magnus Stinnerbom, som komponerat musiken till samtliga föreställningar i Berättarladan sedan 2000, där han skapar en värld av klanger och rytmer som interfolieras i skådespelet och medverkar till att Västanå teaters föreställningar blir en egen speciell form av musikteater. Koreograferna Indra Lorentzen och Jimmy Meurling har stått för det fantasifulla dansberättandet genom åren.

I den fasta ensemblen ingår skådespelarna Jakob Hultcrantz Hansson och Hanna Kulle som tillsammans med musikern och orkesterledaren Sophia Stinnerbom utgör grunden i både de stora sommaruppsättningarna och de mindre turnerande föreställningarna. Runt denna fasta kärna medverkar 20-25 frilansande skådespelare i de stora sommarföreställningarna. Många återkommer år efter år, bl.a Björn Söderbäck som fortfarande är med som nestor i ensemblen.

Dramaturgen Susanne Marko är också en viktig medarbetare som tillsammans med Leif Stinnerbom skrivit manus till dramatiseringar av framförallt Selma Lagerlöfs romaner. Scenografen Lars Jakob Jacobsson, skaparen av scenrummet i Berättarladan, och den nuvarande scenografen Bo Jonzon har varit ansvariga för scenbilden i föreställningarna.

 

Västanå Teater bedriver också en stor barn-och ungdoms-verksamhet under namnet Unga Västanå. Ett projekt som gjorts möjligt av medel från Allmänna Arvsfonden. Under ett verksamhetsår går ca 200 unga igenom Unga Västanå i olika former av kurser och föreställningar. Ofta deltar Unga Västanå-skådespelare också i sommarföreställningen.

Västanå teater erhåller årliga anslag från Region Värmland, Statens Kulturråd och Sunne kommun.

Läs mer på www.vastanateater.se

 

Björn Ahlgrensson – Skymningsglöd och färgpoesi. 6/6 – 9/9

 

Björn Ahlgrensson (1872 – 1918)
Skymingsglöd och färgpoesi
6 juni – 9 september

 


Sommarens utställning på Rackstad museet uppmärksammar att det är etthundra år sedan konstnären Björn Ahlgrensson avled. Han kom att bli en av de mest folkkära konstnärerna I det som kallas Rackstadkolonin.

Konstnärerna runt sjön Racken var ingen fast sammanslutning annat än att man hade mer eller mindre flytt det ogynnsamma konstklimatet I Storstaden. Det konstnärerna hade gemensamt var att de ville upptäcka och gestalta ett landskap som var förbigånget. De andra konstnärerna var Gustaf och Maja Fjaestad, Fritz Lindström, Bror Lindh, Alfred Ekstam och Ture Ander.
Björn var son till den tongivande teaterdekoratören Fritz Ahlgrensson som arbetat på såväl Dramaten som Operan I Stockholm och på Operan I Köpenhamn. Men Fritz blev hastigt sjuk då familjen precis hade bosatt sig I Paris. Fadern skickades hem och sonen sattes I internatskola. Björn Ahlgrensson växte upp I Paris och han lämnade inte stadenText till Björn Ahlgrensson föränn han var tonåring. Tidigt fick han bidra till familjens försörjning och det gjorde han genom att gå I faderns fotspår som teaterdekoratör. Men Björn bestämde sig ganska snart för att bli konstnär. Han gick I konstnärsförbundetsskola, där Karl Nordström och Richard Bergh var lärare. Deras ideér om att ge plats för det svenska landskapet med alla dess stämningaroch uttryck slog rot I den unge Björn. På inrådan av Gustaf Fjaestad hamnade så Björn och hans hustru Elsa I Arvika och där närmare bestämt på Oppstuhaget som för tillfället var obebott.
Efter en tid av facinasion inför skymningens mörker och symbolik förändrades Björns färgspråk och hans landskapsmålningar kom att präglas av ett måleri I skimrande ljusa färger. Mycket av hans produktion var således landskap men han var också en skicklig porträttmålare. Under senare delen av sitt liv utförde han flera utmärkta porträtt, präglade av en stor sensibilitet och inlevelseförmåga.
Under 1900-talets början hände det mycket inom konsten. Många nya stilar och konstnärliga ismer etablerades och konstnärerna vid sjön Racken glömdes bort. Men så gjordes I början av åttiotalet en utställning I amerika som behandlade nordiskt sekelskiftes måleri. “Northern light” hette utställningen och den gjorde en enorm succé och gav I norden upphov till flera utställningar I samma anda. Basksidan av katalogen till Northern light utställningen pryddes av målningen “Skymningsglöden”, gjord av en konstnär ingen hade hört talas om; Björn Ahlgrensson.Sedan dess har intresset för Rackstadkoloninn och Björn Ahlgrensson bara växt. Det är nu snart fyrtio år sedan Björns konst fick en större presentation, men nu är det dags.

Utställningen “Skymningsglöd och Färgpoesi” kommer att ge en fyllig bild av Björn Ahlgrenssons konstnärliga produktion. En särskild fördjupning kommer hans mästarstycke; altartavlan I Trefaldighetskyrkan att få. Genom alla de bevarade skisserna I kol och olja kan vi följa hur han noggrannt han arbetade fram sitt verk.
Den som tidigare inte är så bekant med Björn Ahlgrenssons konst kommer att upptäcka en konstnär med ett starkt poetiskt uttryck, förmedlat genom en ödmjuk människas hand. (Målning: Björn Ahlgrensson, Skymningsglöden, Göteborgs Konstmuseum)

Text till Björn Ahlgrensson

Det gemensamma

Annie Johansson, Axel Lindegren, Kristine Thenman. Foto: Rackstadmuseet

En utställning om tid, form och samarbeten i Arvika från 1890 till idag.

Arvika kom att utvecklas på ett helt unikt sätt vid det förra sekelskiftet. Det inflytande som konstnärer och konsthantverkare fick påverkade inte bara det samhälle de själva verkade i utan kom att förändra bygdens identitet i grunden för många framtida generationer.

Arvika var den plats i Sverige där den brittiska arts and crafts-rörelsens idéer i störst utsträckning realiserades och fick stora konstnärliga, sociala och politiska konsekvenser. I England hade John Ruskin och William Morris inspirerat till nya ideal om en konst som hyllade hantverket, där konstnären skulle bli konsthantverkare och vice versa. Någon hierarki mellan konstarterna skulle inte finnas.
Kanske är det vad som ledde till att vi i Rackstadkolonin ser så många genreöverskridande samarbeten. Bröderna Erikssons möbelverkstad blev en sådan
mötesplats där hantverket mötte formgivning från både några av landets främsta arkitekter och ornamentering från flera av Rackstadmålarna. Petter Anderssons smedja på Myra låg inte långt ifrån möbelverkstaden och utbytet mellan dessa verkstäder var omfattande och kreativt, båda verkstäderna finns idag representerade på Nationalmuseum liksom en lång rad andra i kolonin. Ett annat exempel var de samarbeten mellan keramiker som pågick i verk- städerna runt Långvak och inte minst Arvika konsthantverk som grundades 1922 och än idag står som representant för den kollektivistiska anda som präglat Arvikas konst och kulturliv.
En av dess grundare; Maja Fjæstad, tycks ha känt och stöttat de flesta i kolonin. Hon hade stort inflytande i konstvärlden och många kontakter i hela landet. Trots detta valde hon ofta att istället för att lyfta fram sitt eget konstnärskap, bjuda in kamrater från Arvika och ge dem möjligheten att lyckas. Gemenskapen gällde inte bara på det professionella planet, festerna var många och man samlades gärna och hade stor social gemenskap. Haget och Christian Erikssons Oppstuhage, idag platsen för Rackstadmuseet, blev under många år samlingsplats för såväl undervisning och arbete som fest.
Det är omöjligt att räkna ut de effekter som Rackstadkolonin genererat men säkert finns det spår av dess anda i realiserandet av museer, musikfestivaler och mycket mer. I utställningen Det gemensamma får museets samlingar speglas i verk av några av vår tids konstnärer med anknytning i Arvika, det finns gemensamma mötespunkter långt över generationsgränserna men också en progression som ständigt pågår och håller konsten livskraftig.

Hertha Hanson – Writ in water

Stillbild från filmen ’Writ in water #253’, 2018.

 Norra Galleriet

14/4 – 23/5

I vår bjuder Rackstadmuseet in Karlstadbaserade Hertha Hanson till norra galleriet där hon visar en serie helt nyproducerade oljemålningar. Utställningen är ett samarbete med Konstfrämjandet Värmland som parallellt kommer visa målningar ur samma serie. Detta är första chansen för den Värmländska publiken att lära känna en av Sveriges mest uppmärksammade abstrakta målare just nu.

 Hertha Hansons målningar är fyllda av energi, känslighet och har en dragningskraft som griper tag i betraktaren. Det stora formatet och de spår av rörelser som Hansons penslar och spatlar lämnar över duken gör mötet med bilderna inte bara till en upplevelse för ögat. Hon tillåter sitt måleri att vara just måleri och genom att utelämna det berättande elementet i sina bilder lämnar hon desto mer plats öppen för den känslosamma, direkta kontakten med målningen.
Hertha Hanson, ursprungligen från Skåne är sedan några år tillbaka inflyttad i Värmland. Hon finns representerad på bland annat Malmö Konstmuseum och hos Statens konstråd.

Thore Andersson – Färg & geometri 20 januari – 15 april

Östra galleriet:  Utställningen pågår fram till 15 april

 

Thore Anderssson föddes på försommaren i Eda i Värmland.
Han växte upp i Munkfors under stundom fattiga- men kärleksfulla förhållanden. Fadern uppmuntrade konstnärsdrömmarna och gav honom en god bildningsgrund med ett självständigt tänkande……………………………………………….

Thore flyttade till Stockholm för att vidareutbilda sig inom konstnärsyrket. Han gick en kortare tid i lära hos Otte Sköld, som sedan 1929 drev en konstskola tillsammans med Åke Pernby.

I de mest kulturradikala kretsarna i Stockholm formades Thores ideér om konsten och konstnärsrollen. Här umgicks han med de mest frispråkiga tänkarna och de mest radikala författarna och konstnärerna som C.J Björklund, Helmer Grundström, Arthur Lundkvist, Axel Liffner, Nils Ferlin och Hans Tombrock.

Vistelsen i Paris i slutet av 1940-talet, var avgörande för hans konstnärskap och här hittade Thore sitt särskilda sätt att komponera sina målningar. Formen blev stramare och ytorna bröts upp i en varsamt kubisticerande stil till sinnrika arkitektoniska byggen och det kanske inte är så konstigt att det bokstavligt finns mycket arkitektur i hans målningar.

Thore Anderssons måleri var från början rätt tidstypiskt och präglades av tidens realism utförd i tunga färgklanger. Han målade huvudsakligen landskap, men under senare delen av 1950-talet kom hans filosofiska grubblerier till uttryck i figurmålningar, ofta med en religiös laddning.

Efterhand lämnade han också de tunga och mörka färgerna bakom sig, släppte in ljuset i sina bilder och de fick så en märkligt intensiv glöd.

Om man ska nämna en konstnär som Thore borde ha uppskattat så är det den amerikansk/tyske konstnären Lyonel Feininger (1871-1956). Denne förenade den franska kubistiska grenen som benämndes Orfism med den tyska expressionistiska Der Blaue Reiter rörelsen.

Feiningers målningar hade ofta en realistisk grund som han aldrig övergav, men som han förvandlar genom att se verkligheten genom ett prisma. Han var mycket musikintresserad och byggde sina bilder i färg och form som musikaliska kompositioner. Hans mest kända målningar har ofta arkitektur som inspiration och de resulterade bland annat i en känd serie skildringar av katedralen i Gelmeroda.

1945 flyttade Thore Andersson till Arvika och bosatte sig i Christian Erikssons ateljébostad Oppstuhage. Det skulle nu dröja flera år innan han åter gav sig ut i världen. Resorna till Spanien förnyade inte Thores konstnärskap men hans upplevelser av de spanska städerna utmynnade i hans mästerliga höjdpunkter, de visionsartade stadsbilderna.

Hans modellstudier av nakna kvinnor har också något visionsartat över sig. De ter sig som kvinnliga katedralbyggen. Målningarna präglas överlag av ett intellektuellt skarpsinne och ett genomskådande patos, inte sällan kryddade med bibliska sentenser och blir på så vis en enhet av tanke, färg och form.

Förutom stafflimåleriet utförde Thore flera offentliga utsmyckningar: Östra Fågelviks kyrka, Folkets Hus i Charlottenberg, fd. kommunalhuset i Glava, Yrkesskolan i Åmotsfors och en takmålning i tingshuset i Arvika. Som den allkonstnär han var ägnade han sig därutöver åt keramik, skulptur, grafik, fiolbygge samt arkitektur och han ritade flera hus.

Thore Anderssons konstnärskap präglades av en belästhet utöver det vanliga och ett stridbart engagemang för konstens villkor och utrymme. Men trots de strider som utkämpades så skymmer de inte det som var hans stora drivkraft i konsten så som i livet; nämligen Kärleken.

Utställningen visas i två av museets salar.

I Norrra galleriet pågår utställningen fram till 8 april och i  Östra galleriet förlängs utställningen fram till 15 april.