Äldre utställningar

Afrika – Inspiration & Fascination! 22/9 – 28/11

Konstnären Bengt Olsons samling av afrikansk konst möter ett märkligt verk i Rackstadmuseets samling.

Skulpturen som är gjord av Matts i Taserud är ett av många exempel på hur konstnärer funnit inspiration och nytänkande i den afrikanska kontinentens rika färg och formspråk under hela 1900-talet

När Kristinehamnsbördige konstnären Bengt Olson kom till Paris i början av 1950-talet, var intresset för den afrikanska konsten stort och man importerade allehanda verk från olika afrikanska länder.

Nu visas ett urval ur Bengt Olsons samling på Rackstadmuseet –  masker, skulpturer och föremål som får möta ett par olika verk ur Rackstadmuseets samlingar – en skulptur och några ljusstakar av Matts Eriksson – Matts i Taserud.

Ja, de afrikanska influenserna nådde ända till Värmland…….

I Rackstadmuseets samlingar finns en märklig ljusstake tillverkad av Matts Eriksson. Det var två figurer sittande mittemot varandra med mycket avancerade håruppsättningar. Ovanpå figurerna fanns en platta med utrymme för två stearinljus. Under åren har ljusstaken förändrats och någon hade monterat dit två elektriska ljus och så såg den ut när den hamnade i samlingarna. Dessa elektriska ljus har nu tagits bort för att komma närmare originalet. Några nya fästen för stearinljus har inte satts dit.

Matts tillverkade flera sådana här ljusstakar men det är oklart hur många, troligen endast ett fåtal eftersom arbetet med figurerna är ovanligt avancerat och krävande. En av de ljusstakar vi funnit är daterad till 1940 och troligen påbörjades tillverkningen någon gång 1939- 1940, när den upphör är mera oklart.

Varför väljer vi då dateringen till åren kring skiftet mellan 1930-40 tal? Jo, vi antar att Matts kom i kontakt med den afrikanska konsten på sin studieresa till Paris som påbörjades 1939. Trocaderomuseet i Paris äger just den här typen av skulptur.

För den som är bevandrad i afrikansk konst är det självklart och uppenbart varifrån Matts hämtat inspiration till sin ljusstake. Formen är hämtad från Lubafolket i den Demokratiska Republiken Congo ofta förkortat DRC. Baluba är också en beteckning som förekommer på det här folket. Matts har inte bara inspirerats av formen utan faktiskt lånat den rakt av. Förlagan är ett vanligt förekommande huvudstöd som används för att vila huvudet på, och detta föremål har han med några enkla ändringar gjort om till en ljusstake.

Om Matts var bekant med användningsområdet för detta huvudstöd kan vi låta vara osagt men låt oss fördjupa oss något i föremålet.

Huvudstödet har uppkommit för att skydda den speciella frisyr som kvinnorna anlägger. Det är just en sådan frisyr som figuren till vänster på ljusstaken har. Frisyren går under beteckningen Cascade och är fortfarande populär hos Luba-Shankadi kvinnorna. Den är mycket avancerad att anlägga och kan ta upp till femtio timmar att får klar. Om man sedan skyddar den när man ligger ner så kan frisyren hålla i flera månader.

Men huvudstödet kan också ha en annan funktion och det är vid spådomar. På den del där man vilar sin nacke placeras en rektangulär form med ett snidat huvud mitt på. Det ser ut som någon slags spole och heter Katatola. Den som ska spås och spåmannen håller ett av sina fingrar på spolen som sedan ger ja eller nej-svar. Vid nej så rör sig spolen från vänster till höger och vid ja-svar rör den sig upp och ned. Någon sådan Katatola har inte Matts tillverkat utan här är det bara fråga om en ljusstake.

Matts Eriksson – Matts i Taserud (1905 – 1981)

Matts förknippas nog av Arvikapubliken och de som är intresserade av konsthantverk framförallt med sin ”Taserudsljusstake”. Den är naturligtvis fantastisk och unik i sitt slag, men han gjorde mycket annat också.

Hans föräldrar var skulptören Christian Eriksson och dennes fru Jeanne Tramcourt. Han föddes efter det att familjen bosatt sig i Stockholm.

Som tjugoåring reste han till Amerika. En vistelse som varade i sju år. 1931 återvände han till Arvika och började då som lärling hos bröderna Erikssons möbelsnickeri. Det var framför allt Mäster Karl bror till Christian, som tog sig an brorsonen. Matts fortsatte sedan sin utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm och därefter ett år hos Eric Grate. Emellan dessa studier gjorde Matts en studieresa till Paris. 1946 är han åter tillbaka i Arvika och möbelsnickeriet.

Förutom sin omtalade ”Taserudsljusstake”, kandelabrar och lampetter tillverkade han också både möbler och statyer. Ytterligare en Afrika inspiration finns i hans vackra rökbord med snidade elefanthuvuden. Vidare skapade han dopfunten i Stora Kils kyrka, krucifixet i Spånga kyrka och stolar till Prins Eugens Waldemarsudde.

Om konstnären och konstsamlaren Bengt Olson (f. 1930)

En av mest namnkunniga värmländska konstnärer heter Bengt Olson.

Han växte upp i Kristinehamn men kom tidigt att lämna Värmland för Frankrike och Paris.

Sin konstnärliga utbildning fick Bengt på Valands Konstskola i Göteborg under den färgstarke Endre Nemes ledning åren 1948-52. Det var i denna konstskolas regi som han fick första kontakten med Paris, genom en studieresa år 1951.

Att säga att han fascinerats av stadens puls och konstnärsliv är en underdrift. Han fullkomligt älskade staden och det pulserade kulturlivet!

Efter att ha växlat boende mellan Sverige och Frankrike bosatte han sig slutligen, i början av 60-talet, i Paris. Karriären tog nu riktigt fart och tio år senare, år 1970 fick han sitt första stora utsmyckningsuppdrag i Paris och sedan dess har han här varit en av de flitigast anlitade konstnärerna för just utsmyckning i det offentliga rummet.

I Sverige är hans goda konstnärsrykte huvudsakligen baserat på dessa framgångar medan han i Frankrike är mera känd för sitt stafflimåleri.

När Bengt bosatte sig i Paris var det inte bara de aktiva konstnärerna och det sjudande konstlivet som inspirerade honom. Här kom han tidig i kontakt med den afrikanska konsten genom de gallerier som specialiserat sig på just denna specifika konst.

Generellt fick samlandet av Afrikanska skulpturer och masker ett uppsving efter andra världskriget. Under kriget hade nazisterna effektivt stoppat samlandet och intresset för vad de ansåg vara ”primitiv konst utan värde, tillverkad av undermänniskor”.

Katalogen till deras stora utställning om ”Urartad konst” (1937) pryddes av en

afrika-inspirerad skulptur. Inne i katalogen fanns också bilder av afrikanska skulpturer som ”negativt” inverkat på europeiska konstnärer. Men under just efterkrigstiden kan man inte överskatta det inflytande det afrikanska formspråket fick på den moderna konsten.

Även här i Sverige väcktes intresset och även värmländska konstnärer kom i kontakt med den afrikanska konstens kraftkälla. Denna utställning baseras just på ett sådant inflytande hos Matts Eriksson här i Taserud, men också andra konstnärer som hör hemma här i landskapet såsom Jörgen Zetterqvist, Herman Reijers och Gunnar Larsson fördjupade sig i eller samlade på afrikanska skulpturer och masker.

Det specifika med Bengt Olsons samling är att föremålen är inköpta under en tid då handlarna ännu inte till fullo upptäckt vilken stor exportmarknad Europa var, vilket i sin tur ledde till en enorm nyproduktion.

Samling uppgår till ett hundratal objekt och vissa masker finns på Världskulturmuseet i Göteborg.Samtliga objekt är inköpta av etablerade konsthandlare i Frankrike och Belgien under 1950- och 60-talen. Det är således genuina masker och skulpturer vi har att beskåda. Vidare är samlingen specifik genom det personliga urval som Bengt själv står för. Det är ofta dramatiska masker med starka uttryck. De flesta objekten härstammar ifrån de västra delarna av Afrika. Det finns också en tyngdpunkt på visa särskilda folk som t ex Ibibio i Nigeria och deras hemliga sällskap. Rackstadmuseets utställningen visar ett mindre urval som vi ändå hoppas speglar samlingen på ett rättvist sätt.

Norra galleriet 22 september – 28 november 2018

Bertil Bengtsson & Kristin Andreassen – Ytspänningar. 22/9 – 28/11

 

Foto: Tommy Pedersen

Ytspänningar är titeln på utställningen där de två tidigare Thor Fagerqvist – stipendiaterna ställer ut på Rackstadmuseet.  Utställningen kommer att visa målningar, skulptur och objekt.

YTSPÄNNINGAR

Östra galleriet 22 september – 28 november 2018

Vernissage lördag 22 september kl 13. Invigningstalare: Barbro Järliden

Musik av elever från Musikhögskolan Ingesund:

Hedda Lund Andersen – sång 

Krzystof Potocznik – piano

________________________________________________________________________________________________________

 

Om utställningen

Ytan är förrädisk, ytan är kall, ytan är lockande -beskrivningarna av ytan är många och talande. Det berättar egentligen för oss att ytan alltid intresserat och bedagat människan genom alla tider.
Kristin Andreassen och Bertil Bengtsson är två konstnärer som intresserat sig för ytans visuella uttrycksmöjligheter. Var för sig har de arbetat med ytor på olika sätt och nu sammanstrålar de i en projekt-artad utställning på Rackstadmuseet.
Kan man genom att skåda på ytan förstå någonting eller ana vad som finns bakom den? Under ytan pågår ju processer som resulterar i spänningar i ytskiktet. Dessa ytspänningar är våra enda spår av vad som egentligen döljs. Att ytans skönhet är viktig finner vi hos båda konstnärerna. Men vad mera kan man utläsa? Utställningen kanske inte ger något entydiga riktlinjer eller klara svar. Men vi kan lova Er en fascinerande resa genom två sammanflätade men olika konstnärskap.
Deras vägar korsades första gången 2011 då de samtidigt erhöll ”Thor Fagerkvist stipendiet”. Det finaste konststipendium Värmland kan erbjuda och som delas ut av Värmlands Konstförening. Därefter fann de då de granskade varandras konstnärskap både släktskap och kompletteringar som skulle kunna fungera tillsammans i en utställning. Det har efter det mötet blivit flera utställningar tillsammans bland annat i Piteå Konsthall liksom i Åmåls Konsthall. Det är nu därför extra spännande för Rackstadmuseet att presentera en större mönstring av dessa två konstnärers konstnärskap.

Om Konstnärerna

Bertil Bengtsson (1959) född i Karlstad

”Konstens uppgift liknar i mångt och mycket vad schamanens besvärjelser betyder för människor”

Bertil är som konstnär i första hand målare. Han har framförallt fördjupat sig i gouachemåleriet. Där det är färgställningarna och försöken att gjuta liv i ytan som dominerat. Motivmässigt har det handlat om undringar kring människans möten och villkor. Parallellt med sitt gouachemåleri har han utvecklat ett i formen renskalat abstrakt måleri där färgen och ytan fortfarande är de väsentliga ingredienserna.
Bertil har också arbetat med dioramor ( en slags tittskåp) som ofta kommenterar och reflekterar över skilda ämnen. Det duggar tätt med referenser till konsthistorien som fördjupar de tillsynes enkla figuruppställningarna. Mycket är på allvar men här framträder också ett humoristiskt tonläge.
Han menar vidare att allting kan inte uttryckas i en typ av konstform därför har han också arbetat med vad han kallar objekt vilka präglas av lekfullhet både i valet av material liksom i det konstnärliga uttrycket.
Men vid en djupare betraktelse vittnar objekten precis som hans senare målningar om ett försök att genom sin konst betvingen verkligheten och sapa samförstånd en föränderlig värld som ständigt är i rörelse.

Kristin Andreassen (1959) född i Lillehammer

Ett arbete präglat av ett nyfiket experimenterande med nya material och moderna konstnärliga processer

Kristin är skulptör och keramiker och har i sin keramik utvecklat ett jordnära och säreget formspråk där hon lägger extra stor tonvikt vid ytornas inneboende möjligheter och sensualitet.

Hon använder sig av leran som konstnärliga uttrycksmedel. Ett material som i Kristins händer lekfullt och tillsynes enkelt, bryter sig ur sina gränser.

Hennes konstnärskap har utvecklats parallellt i två riktningar, dels ett figurativt och dels ett mera abstrakt. I de abstrakta formbildningarna finner vi spår av mångtusenåriga jordiska processer, eller avtryck av enkla mänskliga kroppsliga aktiviteter. De figurativa skulpturerna vilar i ett klassiskt formspråk. Gestalternas form är sluten och deras ansikten är outgrundliga.

Under den konstfullt utarbetade ytan anar man smärtsamma upplevelser och svårlösta mänskliga inre konflikter – inte utan ett melankoliskt drag.

Björn Ahlgrensson – Skymningsglöd och färgpoesi. 6/6 – 9/9

 

Björn Ahlgrensson (1872 – 1918)
Skymingsglöd och färgpoesi
6 juni – 9 september

 


Sommarens utställning på Rackstad museet uppmärksammar att det är etthundra år sedan konstnären Björn Ahlgrensson avled. Han kom att bli en av de mest folkkära konstnärerna I det som kallas Rackstadkolonin.

Konstnärerna runt sjön Racken var ingen fast sammanslutning annat än att man hade mer eller mindre flytt det ogynnsamma konstklimatet I Storstaden. Det konstnärerna hade gemensamt var att de ville upptäcka och gestalta ett landskap som var förbigånget. De andra konstnärerna var Gustaf och Maja Fjaestad, Fritz Lindström, Bror Lindh, Alfred Ekstam och Ture Ander.
Björn var son till den tongivande teaterdekoratören Fritz Ahlgrensson som arbetat på såväl Dramaten som Operan I Stockholm och på Operan I Köpenhamn. Men Fritz blev hastigt sjuk då familjen precis hade bosatt sig I Paris. Fadern skickades hem och sonen sattes I internatskola. Björn Ahlgrensson växte upp I Paris och han lämnade inte stadenText till Björn Ahlgrensson föränn han var tonåring. Tidigt fick han bidra till familjens försörjning och det gjorde han genom att gå I faderns fotspår som teaterdekoratör. Men Björn bestämde sig ganska snart för att bli konstnär. Han gick I konstnärsförbundetsskola, där Karl Nordström och Richard Bergh var lärare. Deras ideér om att ge plats för det svenska landskapet med alla dess stämningaroch uttryck slog rot I den unge Björn. På inrådan av Gustaf Fjaestad hamnade så Björn och hans hustru Elsa I Arvika och där närmare bestämt på Oppstuhaget som för tillfället var obebott.
Efter en tid av facinasion inför skymningens mörker och symbolik förändrades Björns färgspråk och hans landskapsmålningar kom att präglas av ett måleri I skimrande ljusa färger. Mycket av hans produktion var således landskap men han var också en skicklig porträttmålare. Under senare delen av sitt liv utförde han flera utmärkta porträtt, präglade av en stor sensibilitet och inlevelseförmåga.
Under 1900-talets början hände det mycket inom konsten. Många nya stilar och konstnärliga ismer etablerades och konstnärerna vid sjön Racken glömdes bort. Men så gjordes I början av åttiotalet en utställning I amerika som behandlade nordiskt sekelskiftes måleri. “Northern light” hette utställningen och den gjorde en enorm succé och gav I norden upphov till flera utställningar I samma anda. Basksidan av katalogen till Northern light utställningen pryddes av målningen “Skymningsglöden”, gjord av en konstnär ingen hade hört talas om; Björn Ahlgrensson.Sedan dess har intresset för Rackstadkoloninn och Björn Ahlgrensson bara växt. Det är nu snart fyrtio år sedan Björns konst fick en större presentation, men nu är det dags.

Utställningen “Skymningsglöd och Färgpoesi” kommer att ge en fyllig bild av Björn Ahlgrenssons konstnärliga produktion. En särskild fördjupning kommer hans mästarstycke; altartavlan I Trefaldighetskyrkan att få. Genom alla de bevarade skisserna I kol och olja kan vi följa hur han noggrannt han arbetade fram sitt verk.
Den som tidigare inte är så bekant med Björn Ahlgrenssons konst kommer att upptäcka en konstnär med ett starkt poetiskt uttryck, förmedlat genom en ödmjuk människas hand. (Målning: Björn Ahlgrensson, Skymningsglöden, Göteborgs Konstmuseum)

Text till Björn Ahlgrensson

Hertha Hanson – Writ in water

Stillbild från filmen ‘Writ in water #253’, 2018.

 Norra Galleriet

14/4 – 23/5

I vår bjuder Rackstadmuseet in Karlstadbaserade Hertha Hanson till norra galleriet där hon visar en serie helt nyproducerade oljemålningar. Utställningen är ett samarbete med Konstfrämjandet Värmland som parallellt kommer visa målningar ur samma serie. Detta är första chansen för den Värmländska publiken att lära känna en av Sveriges mest uppmärksammade abstrakta målare just nu.

 Hertha Hansons målningar är fyllda av energi, känslighet och har en dragningskraft som griper tag i betraktaren. Det stora formatet och de spår av rörelser som Hansons penslar och spatlar lämnar över duken gör mötet med bilderna inte bara till en upplevelse för ögat. Hon tillåter sitt måleri att vara just måleri och genom att utelämna det berättande elementet i sina bilder lämnar hon desto mer plats öppen för den känslosamma, direkta kontakten med målningen.
Hertha Hanson, ursprungligen från Skåne är sedan några år tillbaka inflyttad i Värmland. Hon finns representerad på bland annat Malmö Konstmuseum och hos Statens konstråd.

Thore Andersson – Färg & geometri 20 januari – 15 april

Östra galleriet:  Utställningen pågår fram till 15 april

 

Thore Anderssson föddes på försommaren i Eda i Värmland.
Han växte upp i Munkfors under stundom fattiga- men kärleksfulla förhållanden. Fadern uppmuntrade konstnärsdrömmarna och gav honom en god bildningsgrund med ett självständigt tänkande……………………………………………….

Thore flyttade till Stockholm för att vidareutbilda sig inom konstnärsyrket. Han gick en kortare tid i lära hos Otte Sköld, som sedan 1929 drev en konstskola tillsammans med Åke Pernby.

I de mest kulturradikala kretsarna i Stockholm formades Thores ideér om konsten och konstnärsrollen. Här umgicks han med de mest frispråkiga tänkarna och de mest radikala författarna och konstnärerna som C.J Björklund, Helmer Grundström, Arthur Lundkvist, Axel Liffner, Nils Ferlin och Hans Tombrock.

Vistelsen i Paris i slutet av 1940-talet, var avgörande för hans konstnärskap och här hittade Thore sitt särskilda sätt att komponera sina målningar. Formen blev stramare och ytorna bröts upp i en varsamt kubisticerande stil till sinnrika arkitektoniska byggen och det kanske inte är så konstigt att det bokstavligt finns mycket arkitektur i hans målningar.

Thore Anderssons måleri var från början rätt tidstypiskt och präglades av tidens realism utförd i tunga färgklanger. Han målade huvudsakligen landskap, men under senare delen av 1950-talet kom hans filosofiska grubblerier till uttryck i figurmålningar, ofta med en religiös laddning.

Efterhand lämnade han också de tunga och mörka färgerna bakom sig, släppte in ljuset i sina bilder och de fick så en märkligt intensiv glöd.

Om man ska nämna en konstnär som Thore borde ha uppskattat så är det den amerikansk/tyske konstnären Lyonel Feininger (1871-1956). Denne förenade den franska kubistiska grenen som benämndes Orfism med den tyska expressionistiska Der Blaue Reiter rörelsen.

Feiningers målningar hade ofta en realistisk grund som han aldrig övergav, men som han förvandlar genom att se verkligheten genom ett prisma. Han var mycket musikintresserad och byggde sina bilder i färg och form som musikaliska kompositioner. Hans mest kända målningar har ofta arkitektur som inspiration och de resulterade bland annat i en känd serie skildringar av katedralen i Gelmeroda.

1945 flyttade Thore Andersson till Arvika och bosatte sig i Christian Erikssons ateljébostad Oppstuhage. Det skulle nu dröja flera år innan han åter gav sig ut i världen. Resorna till Spanien förnyade inte Thores konstnärskap men hans upplevelser av de spanska städerna utmynnade i hans mästerliga höjdpunkter, de visionsartade stadsbilderna.

Hans modellstudier av nakna kvinnor har också något visionsartat över sig. De ter sig som kvinnliga katedralbyggen. Målningarna präglas överlag av ett intellektuellt skarpsinne och ett genomskådande patos, inte sällan kryddade med bibliska sentenser och blir på så vis en enhet av tanke, färg och form.

Förutom stafflimåleriet utförde Thore flera offentliga utsmyckningar: Östra Fågelviks kyrka, Folkets Hus i Charlottenberg, fd. kommunalhuset i Glava, Yrkesskolan i Åmotsfors och en takmålning i tingshuset i Arvika. Som den allkonstnär han var ägnade han sig därutöver åt keramik, skulptur, grafik, fiolbygge samt arkitektur och han ritade flera hus.

Thore Anderssons konstnärskap präglades av en belästhet utöver det vanliga och ett stridbart engagemang för konstens villkor och utrymme. Men trots de strider som utkämpades så skymmer de inte det som var hans stora drivkraft i konsten så som i livet; nämligen Kärleken.

Utställningen visas i två av museets salar.

I Norrra galleriet pågår utställningen fram till 8 april och i  Östra galleriet förlängs utställningen fram till 15 april.

Kjellaug Nordsjö: Ikoner är teologi i färg, mina fönster mot himlen! 2 december – 10 januari 2018

Ikoner är teologi i färg – mina fönster mot himlen!

Kjellaug Nordsjö

Norra galleriet 2 december 2017 – 10 januari 2018

Vernissage 2 december kl 13
Utställningen invigs av Kjellaug Nordsjö i samtal med museichef Anna Skoglund

______________________________________________________________________________________________

Under vintern med start i adventstid hälsar vi en unik gäst välkommen till Rackstadmuseet: Kjellaug Nordsjö. 

Hennes bilder finns i kyrkor och i församlingshem runtom i hela Sverige och Norge och så långt bort som i New York där motivet Jesus stillar stormen pryder väggen i Norska sjömans kyrkan.

Idag är Kjellaug 90 år och arbetar dagligen med sina bilder vid köksbordet. Timme efter timme – utan glasögon. Lika noggrann som alltid. Att skriva ikoner. Det är så det kallas. Och Kjellaug är ikonograf.

Arbetsmaterialet står framme. Bilden måste blir klar. Kanske till en konfirmand, till någon som vakar vid en sjukbädd, till någon som kanske själv är sjuk eller till någon som helt enkelt länge längtat efter en ikon.

” När jag pensionerades vaknade min dröm igen, den om att få lära ikonmåleiets speciella teknik. Men var? Så mötte jag vänner i Oslo som visste att Fader Robert de Caluivè, katolsk präst och ikonograf, skulle hålla en kurs på Åland.

Detta var 1982 och det blev för mig en stor upplevelse, både teoretisk och tekniskt.

Kunde detta bli meningsfullt? Kunde jag också få vara med och göra det kristna budskapet levande, vara ett redskap i Guds hand?

Jag tror att det är viktigt att återskapa den kristna bilden i våra hem. Vi påverkas dupt och avgörande tog den in i sin tjänst. ”

OM  IKONER

Fönster mot himlen, ljus från evigheten

Orden Ikon kommer från det grekiska ordet eikon som betyder bild och ikonerna som vi känner dem är heliga bilder som skildrar en begränsad motivkrets; Kristus, Heliga Guds Moder, Johannes Döparen och andra heliga personer. Bilderna kan även visa enskilda händelser och berättelser ur Bibel och Helgonlegenderna.

Ikonen utförs med temperafärger på en träpannå, men andra tekniker och material kan också förekomma. Träslaget är ofta Alm, poppel eller lind.

Konstformen har sin grund i den ortodoxa kyrkans centrum i Bysans och spreds via östra medelhavsområdet till Balkan och Ryssland.

De äldsta bevarade ikonerna är daterade till 500-talet e. Kr.

Ikoner kallas ibland för ”ett fönster mot himlen”. Bildens avsikt är bland annat att spegla himmelsk harmoni, därav den omsorgsfullt balanserade, symmetriska kompositionen, stiliseringen och de klara, ibland lite ovanliga färgerna samt den rika förekomsten av guld. Den skall även ge den sanna bilden. Det sanna porträttet av de heliga personerna och händelserna, vilket förklarar den starka traditionalismen i ikonografens arbete. Att avvika alltför mycket från den givna utformningen vore alltså att avvika från sanningen.

Likheten och upprepningen är också en förstärkning av det samband som finns mellan ikonen och den avbildade. Ett samband som är så viktigt för bilden och dess funktion.

Det är inte motivet i sig, utan personen bakom – den porträtterade, andliga personen – som är det viktiga.

Ikonen är inte någon avgud. Det är en symbol som vi vördar och ärar. En mötesplats mellan himmel och jord. Ett sätt för Gud att uppenbaras inför människan och för att påminna oss om de heliga personerna på samma sätt som fotot i mobilen påminner oss om de medmänniskor vi älskar.

Ikonen ska placeras där vi kan se den ofta.

Ett fönster mot himlen. En symbol för hoppet som släpper in ljuset från evigheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag pensionerades vaknade min dröm igen, den om att få lära ikonmåleiets speciella teknik. Men var? Så mötte jag vänner i Oslo som visste att Fader Robert de Caluivè, katolsk präst och ikonograf, skulle hålla en kurs på Åland.

 

Detta var 1982 och det blev för mig en stor upplevelse, både teoretisk och teknskt.

Kunde detta bli meningsfullt? Kunde jag också få vara med och göra det kristna budskapet levande, vara ett redskap i Guds hand?

 

Jag tror att det är viktigt att återskapa den kristna bilden i våra hem. Vi påverkas dupt och avgörande av allt vi tar in i sinnet genom bilden. Och denna kraft och psykiska verkning, värderade ur kyrkan så högt, att den tpg den in i sin tjänst.

Det är med stor glädje vi kan presentera ett urval av Kjellaugs ikoner: dels hennes privata samling, och dels de ikoner som vanligtvis finns i Trefaldighetskyrkan i Arvika.

 

Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor!

Konstkännaren och samlaren Claes Moser gästar Rackstadmuseet med sin fina samling av 1900-talets modiga, moderna och djärva konstnärinnor! 

Utställningen presenterar ett åttiotal verk, Claes Mosers eget urval av måleri och skulptur

” Utställningen Mod och modernitet – 1900-talets djärva konstnärinnor gör inget anspråk på att vara radikal, fullständig eller politiskt korrekt. Detta trots att vi lever i en tid av könskvoteringar. Den påläste besökaren vet säkert att kvinnligt företagande var mer vanligt förr i tiden än idag!”

”I skråväsendets Sverige fortsatte änkorna ofta männens verksamhet, men skuggan av mannens värv ligger tung över hågkomsten. Utställningen bör därför snarast ses som ett egensinnigt försök att visa bortglömda eller negligerade kvinnliga konstnärskap som haft någon väsentlig betydelse för vår konsthistoria.

Jag har alltid varit förundrad över konstmarknadens beteende och konservatism och dragit slutsatsen, att konst utförd av kvinnor har varit oförskämt i skymundan, även prismässigt. Detta trots historietecknarnas hänsynstagande idag. 

Utställningen baseras sålunda på mitt personliga urval efter många års konstsamlande. jag har velat belysa att det funnits andra infallsvinklar och beröringspunkter än historieböckernas propåer om att Paris varit det moderna 1900-talskonstens urkälla”

Claes Moser 

Inledning till utställningskatalogen Mod och modernitet

Utställningen visas i Östra galleriet 23 september 2017 – 10 januari 2018

 

Konst som förbryllar – vad gör istapparna här? Konstnären David Nilsson är utbildad på Konsthögskolan i Malmö, inspirerad av Gustaf Fjaestad visar han verket ”Januari” på Rackstadmuseet – vinter mitt i sommaren

 

 

David Nilsson

Januari (2017)

 

Konst som förbryllar……

Underbara sommardagar

– men vad gör istapparna här?

” I mitt konstnärskap jobbar jag med skulptur i relation till tid och rum. Verken inleds ofta med en enkel gest – ute blir inne, dag blir natt, då blir nu – som ett slags upphävande av det fundamentala. Vidare blandar jag det fysiska och visuella genom att använda den målade bildens uttryck. Då kan jag introducera egenskaper som är möjliga i bildens värld – det paradoxala, alternativa, det absurda och omöjliga. Också det magiska och drömska”

Det känns kul och intressant att nu få visa verket Januari på Rackstadmuseet. Och passande eftersom att jag i arbetet med verket studerat Gustav Fjaestads vintermotiv. Till skillnad från Fjaestads målningar så har motivet flyttat ut i museiparken – som en vinter i sommaren.

David Nilson är utbildad på Konsthögskolan i Malmö. Senaste utställningar inkluderar bl a Galleri Arnstedt Östra Karup, Kungliga Konstakademien Stockholm, Prince Gallery Köpenhamn och Casey Kaplan Gallery New York. Verket Januari är också aktuellt på Galleri Arnstedt 2017 samt Kristianstad Konsthall 2018.

Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet

Östra och Norra galleriet

18 mars – 31 maj

Utställningen berättar historien

om syskonen Sahlström. Bror, Anna och Ida – som trots faderns hårda motstånd lyckas gå sina egna vägar, förverkliga sina konstnärsdrömmar och ta plats i den svenska konsthistorien.

Om Sahlströmsgården i Fryksdalen som tack vare familjens generositet och nyfikenhet blir till en kulturell oas där många av våra mest kända konstnärer tar del i historien.

Om längtan bort från gårdens vedermödor till det ljuva konstnärslivet i Stockholm, Rom och Paris.

Om kärlek – till konsten, livet och människorna.

Jämte syskonens verk visas måleri och skulptur av konstnärsvännerna på Sahlströmsgården:

Carl Wilhelmsson, Siri Derkert, Vera Nilsson, Karls Nordstöm m. fl.

 

Ulla Nilsson – 40 år i keramikens och konsthantverkets tjänst

25 februari 2017 – 3 januari 2018

Keramiker Ulla Nilsson gick bort i oktober. Rackstadmuseet visar nu en retrospektiv minnesutställning med arbeten från hela hennes yrkesliv. Hon började att lära sig grunderna av sin farmors bror, Samuel ”på Stortorpet” Johansson i hans verkstad. Hennes utbildning fortsatte på Kyrkerud i Årjäng och sedan Konstfack i Stockholm. Vi visar arbeten från de allra tidigaste från början av 1970-talet och fram till sommaren 2016.

Nedre galleriet 25 februari 2017 – 3 januari 2018