Vernissage lördag 20 januari kl 13

Utställningen invigs av Per Inge Fridlund i samtal med Anna Skoglund

Färg & geometri

Thore Anderssson föddes på försommaren i Eda i Värmland.
Han växte upp i Munkfors under stundom fattiga- men kärleksfulla förhållanden. Fadern uppmuntrade konstnärsdrömmarna och gav honom en god bildningsgrund med ett självständigt tänkande.

Thore flyttade till Stockholm för att vidareutbilda sig inom konstnärsyrket. Han gick en kortare tid i lära hos Otte Sköld, som sedan 1929 drev en konstskola tillsammans med Åke Pernby.

I de mest kulturradikala kretsarna i Stockholm formades Thores ideér om konsten och konstnärsrollen. Här umgicks han med de mest frispråkiga tänkarna och de mest radikala författarna och konstnärerna som C.J Björklund, Helmer Grundström, Arthur Lundkvist, Axel Liffner, Nils Ferlin och Hans Tombrock.

Vistelsen i Paris i slutet av 1940-talet, var avgörande för hans konstnärskap och här hittade Thore sitt särskilda sätt att komponera sina målningar. Formen blev stramare och ytorna bröts upp i en varsamt kubisticerande stil till sinnrika arkitektoniska byggen och det kanske inte är så konstigt att det bokstavligt finns mycket arkitektur i hans målningar.

Thore Anderssons måleri var från början rätt tidstypiskt och präglades av tidens realism utförd i tunga färgklanger. Han målade huvudsakligen landskap, men under senare delen av 1950-talet kom hans filosofiska grubblerier till uttryck i figurmålningar, ofta med en religiös laddning.

Efterhand lämnade han också de tunga och mörka färgerna bakom sig, släppte in ljuset i sina bilder och de fick så en märkligt intensiv glöd.

Om man ska nämna en konstnär som Thore borde ha uppskattat så är det den amerikansk/tyske konstnären Lyonel Feininger (1871-1956). Denne förenade den franska kubistiska grenen som benämndes Orfism med den tyska expressionistiska Der Blaue Reiter rörelsen.

Feiningers målningar hade ofta en realistisk grund som han aldrig övergav, men som han förvandlar genom att se verkligheten genom ett prisma. Han var mycket musikintresserad och byggde sina bilder i färg och form som musikaliska kompositioner. Hans mest kända målningar har ofta arkitektur som inspiration och de resulterade bland annat i en känd serie skildringar av katedralen i Gelmeroda.

1945 flyttade Thore Andersson till Arvika och bosatte sig i Christian Erikssons ateljébostad Oppstuhage. Det skulle nu dröja flera år innan han åter gav sig ut i världen. Resorna till Spanien förnyade inte Thores konstnärskap men hans upplevelser av de spanska städerna utmynnade i hans mästerliga höjdpunkter, de visionsartade stadsbilderna.

Hans modellstudier av nakna kvinnor har också något visionsartat över sig. De ter sig som kvinnliga katedralbyggen. Målningarna präglas överlag av ett intellektuellt skarpsinne och ett genomskådande patos, inte sällan kryddade med bibliska sentenser och blir på så vis en enhet av tanke, färg och form.

Förutom stafflimåleriet utförde Thore flera offentliga utsmyckningar: Östra Fågelviks kyrka, Folkets Hus i Charlottenberg, fd. kommunalhuset i Glava, Yrkesskolan i Åmotsfors och en takmålning i tingshuset i Arvika. Som den allkonstnär han var ägnade han sig därutöver åt keramik, skulptur, grafik, fiolbygge samt arkitektur och han ritade flera hus.

Thore Anderssons konstnärskap präglades av en belästhet utöver det vanliga och ett stridbart engagemang för konstens villkor och utrymme. Men trots de strider som utkämpades så skymmer de inte det som var hans stora drivkraft i konsten så som i livet; nämligen Kärleken.