Rackstadmuseet

Tanken att skapa ett museum kring Rackstadkolonin, den grupp konstnärer som kring sekelskiftet 1900 slog sig ned kring sjön Racken utanför Arvika, hade väckts redan av gruppens centralgestalt, Gustaf Fjœstad (1868–1948). Men en fastare form fick planerna först från mitten av 1980-talet, då de togs upp av bl.a. radiomannen Per Eric Nordquist och Rackstadmuseets blivande chef, Per Inge Fridlund. År 1987 bildades Ideella föreningen Rackstadmuseet med Nordquist som förste ordförande i en interimstyrelse. Genom medlemsvärvning och sponsorjakt men också med hjälp av artistgalor och auktioner började man samla medel till det nya museet.

Museiblivandet drog dock ut på tiden, bl.a. på grund av skiljaktig uppfattning om var museet borde placeras: vid friluftsmuseet Sågudden, vid hamnen, i anslutning till Konsthallen på Storgatan, vid sjön Racken eller vid Christian Erikssons ateljévilla Oppstuhage i Taserud strax norr om staden. Våren 1988 utlyste Arvika kommun en arkitekttävlan till vilken inbjöds Lars Gauffin från Nyréns arkitektkontor AB i Stockholm, Lars Sjöberg från Sjöberg & Stenberg arkitekter AX i Kongsvinger samt den arvikabördige Rune Falk från White arkitekter i Göteborg. Alla tre förslagen utgick från en placering vid Oppstuhage. Detta ledde till en konflikt i interimstyrelsen som gav eko också hos den konstintresserade allmänheten. Per Eric Nordquist avgick ur styrelsen, eftersom han ansåg att man ställts inför fait accompli då tävlingsförslagen hade placerat museet vid Oppstuhage utan att enighet förelåg därom. Representanter för landstinget och länsmuseet ifrågasatte tanken att det blivande museet skulle drivas av den ideella föreningen och förordade istället ett knytande av museet till Värmlands Museum som en av dess ”utgårdar”.

I efterhand ter sig den valda placeringen som den naturliga. Förutsättningen för Rackstadkolonins grundande var Christian Erikssons erbjudande år 1898 till Gustaf och Maja Fjœstad att låna Oppstuhage; själv var han bosatt i Stockholm. Oppstuhage har sedan 1951 fungerat som minnesgård över Christian Eriksson, och strax intill ligger gården Haget, där Christian och hans bröder växte upp i en möbelsnickar- och småbondefamilj. Haget och stora delar av omkringliggande mark var dock i kommunens ägo, och gården avsågs rivas för att ge plats åt bostadsbebyggelse. Området kunde emellertid så småningom förvärvas av föreningen för en symbolisk summa. Oppstuhage och den s.k. sommarateljén strax intill förblev dock i kommunens ägo, fastän skötseln efter bildandet av det nya museet kom att anförtros den ideella föreningen.

Museiexteriör
© RACKSTAD MUSEET

De inlämnade arkitektförslagen bedömdes av en jury bestående av arkitekten Erik Ahnborg, bildhuggaren Liss Eriksson (son till Christian Eriksson) och konsthistorikern Pontus Grate, då museidirektör vid Nationalmuseum. Lars Sjöbergs förslag avsåg en placering motsvarande den som förverkligades, öster om Haget och norr om Oppstuhage och sommarateljén. För att smälta in i miljön hade det tilltänkta museet utformats närmast som en ladugårdslänga i omålat träd, som med tiden tänktes få en grå lyster.

Lars Gauffins förslag var det mest okonventionella. Planformen kan beskrivas som ett likarmat kors inskrivet i en kvadrat på så sätt att korsarmarnas ytterpartier skjuter utanför kvadratens sidor. Byggnaden var tänkt att placeras ungefär halvvägs mellan Haget och Oppstuhage och sommarateljén. Också här avsågs fasadbeklädnaden bli av trä. Genom sin storlek och iögonfallande utformning skulle denna byggnad knappast ha fogat sig lika smidigt till den befintliga miljön som Sjöbergs och Rune Falks.

Falks förslag påminner om Sjöbergs så till vida som det utgörs av en lång länga i anslutning till Haget (och med samma placering som en tidigare riven ladugård). Också tvärsektionen och ljusföringen är likartad: basilikaform med en i hela byggnadens längd löpande lanternin i taknocken, som klerestorievåningen i en medeltida kyrklig basilika. Längan förbinds med Haget via en mot söder glasad gång. Ytterligare en länga i samma utformning förutsattes kunna tillbyggas öster om den första i en andra etapp. Detta kom också att ske, dock utan att Falk själv fick medverka vid uppförandet.

Juryn förordade alltså Rune Falks förslag, denne uppdrogs arbeta vidare på detta, och projektet granskades av ett stort antal remissinstanser, däribland Värmlands Museum. Hösten 1992 inleddes byggnadsarbetena efter i någon mån reviderade ritningar, med JM Byggnads och Fastighets AB i Karlstad som entreprenör, och den 18 juni 1993 kunde museet invigas. Fem år senare invigdes den andra, i princip likadant utformade längan, placerad på andra sidan en liten rektangulär skulpturgård.

De enskilda arkitekterna hos Whites har inte på samma sätt hamnat i offentlighetens strålkastarljus som ”stjärnarkitekter” som t.ex. Ralph Erskine, Carl Nyrén eller Gert Wingårdh. Rune Falk är dock ett välkänt namn bland arkitekter och arkitekturintresserade. Åren 1981-91 var han professor i stadsbyggnadskonst vid Chalmers. Bland hans verk kan nämnas tillbyggnaden av Göteborgs konstmuseum från 1968, vilken väckt stor beundran och belönats med arkitekturpris från Per och Alma Olssons fond (Rackstadmuseet tilldelades 1995 SAR MSA:s arkitekturpris). Han vann också första pris i tävlingar om marinmuseum i Karlskrona och om tillbyggnad till länsmuseet i Gävle samt delat första pris i tävlan om konstmuseum i Västerås; inget av dessa projekt fullföljdes. Han har också ritat bostadsområden, sjukhus samt Radio- och TV-huset (”Synvillan”) och den äldre delen (”Genombrottet”) av Östra Nordstan i Göteborg.

Flygbild över Rackstad Museet
© RACKSTADMUSEET

Whites arkitektur har ansetts präglas av ”ordning, lätthet, skärpa”. Detta gäller också Rune Falks arkitektur, som kan beskrivas som saklig och pragmatisk men som också rymmer en sensualitet, som i Rackstadmuseet tar sig uttryck i den behagliga proportioneringen, liksom i den samtidigt klara och mjuka ljusföringen och i detaljer som den konvexa fondväggen i förbindelsegången mellan Haget och den ursprungliga museilängan, något som helt tar bort känslan av sjukhuskorridor eller liknande, eller de halverade rundstavar på fönsterposterna som ger fina gradationer åt ljusinfallet. Väggarnas färgsättning för också in ett drag av romantik i byggnaden: det vita i gången bryts av blått på tvärväggarna framför toaletterna i anslutning till denna, nedre våningen på Haget, som fungerar som museikafé, har panelindelade väggfält i mustigt guldockra (med infällda tecknade porträtt av Arvikatraktens konstnärer och kulturpersonligheter, utförda av Jörgen Zetterquist), Fjœstadsrummet i huvudlängans norra del har mörk aprikosfärg, och souterrängvåningens utställningshall, avsedd främst för visning av konsthantverk, har väggar i mättat engelskt rött samt gröna snickerier. De båda utställningshallarna på entréplanet har däremot en ljus, i brunt bruten väggfärg, som bildar en neutral fond till målningarna och vackert samspelar med det vitmålade brädtaket och de grågula klinkergolven. Vid färgsättningen har arkitekten biståtts av målarbröderna Olle och Jörgen Zetterquist och av bildläraren Irene Heine.

Fasadväggarna ser Rune Falk som ett skal kring en rumsvolym, men uppfattas som en oartikulerad skiva, fastän uppbruten av stora kvadratiska nioluftsfönster i båda längornas sydgavlar och i övrigt av känsligt inplacerade fönsterslitsar som ger utblickar mot trädgården och landskapet. Hans ursprungliga intention att klä väggarna med faluröd träpanel istället för att vitputsa betongmuren skulle ha givit en mera romantisk accent åt byggnaden. Begreppet genius loci (”platsens ande”) – främst torgfört av den nyligen bortgångne norske arkitekten och arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz – betyder mycket för Rune Falk: hänsynstagandet till omgivningen, det känsliga anpassandet av byggnaden till platsens topografi och tradition, hur man närmar sig en byggnad, hur man träder in i den och omsluts av arkitekturen. Rackstadmuseet kan betecknas som en byggnad i den funktionalistiska traditionen. Utan åthävor bildar den en idealisk ram kring konstverken, tilldrar sig inte intresset på deras bekostnad men hävdar med sin svala skönhet arkitekturen som en likaberättigad del av helhetsupplevelsen.

Bland museibyggnader av andra arkitekter som fångat Rune Falks intresse nämner han Jørgen Bos och Vilhelm Wohlerts Louisiana med dess känsliga inplacering i naturen, Klas Anshelms konsthallar i Lund och Malmö med deras självklart enkla volymer och suveräna ljusföring, Carl Nyréns tillbyggnad till Jönköpings länsmuseum, där han särskilt uppskattar färgsättningen, Anna Maria Indrios och Mads Møllers luftiga tillbyggnad till Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, Steven Holls Kiasma i Helsingfors (”lättfattlig” arkitektur) och, som absolut favorit, Renzo Pianos enkelt sköna Fondation Beyeler. Bland äldre museer har han särskilt imponerats av Carl Petersens konstmuseum i Fåborg på Fyn från 1912-14 med dess kraftfulla klassicism och mustiga färgsättning och av Helge Zimdahls mjukt modernistiska länsmuseum i Linköping från 1939.

Ur: Nedslag i värmländsk arkitektur (2001)
förf.: Hans Olof Boström