Ytspänningar är titeln på utställningen där de två tidigare Thor Fagerqvist – stipendiaterna ställer ut på Rackstadmuseet.  Utställningen kommer att visa målningar, skulptur och objekt.

YTSPÄNNINGAR

Östra galleriet 22 september – 28 november 2018

Vernissage lördag 22 september kl 13. Invigningstalare: Barbro Järliden

Musik av elever från Musikhögskolan Ingesund:

Hedda Lund Andersen – sång 

Krzystof Potocznik – piano

________________________________________________________________________________________________________

 

Om utställningen

Ytan är förrädisk, ytan är kall, ytan är lockande -beskrivningarna av ytan är många och talande. Det berättar egentligen för oss att ytan alltid intresserat och bedagat människan genom alla tider.
Kristin Andreassen och Bertil Bengtsson är två konstnärer som intresserat sig för ytans visuella uttrycksmöjligheter. Var för sig har de arbetat med ytor på olika sätt och nu sammanstrålar de i en projekt-artad utställning på Rackstadmuseet.
Kan man genom att skåda på ytan förstå någonting eller ana vad som finns bakom den? Under ytan pågår ju processer som resulterar i spänningar i ytskiktet. Dessa ytspänningar är våra enda spår av vad som egentligen döljs. Att ytans skönhet är viktig finner vi hos båda konstnärerna. Men vad mera kan man utläsa? Utställningen kanske inte ger något entydiga riktlinjer eller klara svar. Men vi kan lova Er en fascinerande resa genom två sammanflätade men olika konstnärskap.
Deras vägar korsades första gången 2011 då de samtidigt erhöll ”Thor Fagerkvist stipendiet”. Det finaste konststipendium Värmland kan erbjuda och som delas ut av Värmlands Konstförening. Därefter fann de då de granskade varandras konstnärskap både släktskap och kompletteringar som skulle kunna fungera tillsammans i en utställning. Det har efter det mötet blivit flera utställningar tillsammans bland annat i Piteå Konsthall liksom i Åmåls Konsthall. Det är nu därför extra spännande för Rackstadmuseet att presentera en större mönstring av dessa två konstnärers konstnärskap.

Om Konstnärerna

Bertil Bengtsson (1959) född i Karlstad

”Konstens uppgift liknar i mångt och mycket vad schamanens besvärjelser betyder för människor”

Bertil är som konstnär i första hand målare. Han har framförallt fördjupat sig i gouachemåleriet. Där det är färgställningarna och försöken att gjuta liv i ytan som dominerat. Motivmässigt har det handlat om undringar kring människans möten och villkor. Parallellt med sitt gouachemåleri har han utvecklat ett i formen renskalat abstrakt måleri där färgen och ytan fortfarande är de väsentliga ingredienserna.
Bertil har också arbetat med dioramor ( en slags tittskåp) som ofta kommenterar och reflekterar över skilda ämnen. Det duggar tätt med referenser till konsthistorien som fördjupar de tillsynes enkla figuruppställningarna. Mycket är på allvar men här framträder också ett humoristiskt tonläge.
Han menar vidare att allting kan inte uttryckas i en typ av konstform därför har han också arbetat med vad han kallar objekt vilka präglas av lekfullhet både i valet av material liksom i det konstnärliga uttrycket.
Men vid en djupare betraktelse vittnar objekten precis som hans senare målningar om ett försök att genom sin konst betvingen verkligheten och sapa samförstånd en föränderlig värld som ständigt är i rörelse.

Kristin Andreassen (1959) född i Lillehammer

Ett arbete präglat av ett nyfiket experimenterande med nya material och moderna konstnärliga processer

Kristin är skulptör och keramiker och har i sin keramik utvecklat ett jordnära och säreget formspråk där hon lägger extra stor tonvikt vid ytornas inneboende möjligheter och sensualitet.

Hon använder sig av leran som konstnärliga uttrycksmedel. Ett material som i Kristins händer lekfullt och tillsynes enkelt, bryter sig ur sina gränser.

Hennes konstnärskap har utvecklats parallellt i två riktningar, dels ett figurativt och dels ett mera abstrakt. I de abstrakta formbildningarna finner vi spår av mångtusenåriga jordiska processer, eller avtryck av enkla mänskliga kroppsliga aktiviteter. De figurativa skulpturerna vilar i ett klassiskt formspråk. Gestalternas form är sluten och deras ansikten är outgrundliga.

Under den konstfullt utarbetade ytan anar man smärtsamma upplevelser och svårlösta mänskliga inre konflikter – inte utan ett melankoliskt drag.